Då var den här – den magiska vecka 40!

Kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Tycker den här graviditeten har gått så fort, samtidigt som det känns som jag varit gravid i en hel evighet! Fram tills vecka 12 gick det riktigt långsamt, jag var trött och hade knappt berättat för någon om graviditeten vilket var påfrestande. Så sjukt svårt att hålla en sådan grej för sig själv när det är typ det största man någonsin varit med om.

Efter vecka 20 tycker jag tiden har gått ganska snabbt men ALLA sa till mig att de sista veckorna, kanske från vecka 34 och uppåt kommer gå sååååå långsamt. Well, jag tycker det är precis tvärtom. Veckorna och dagarna har bara sprungit förbi och nu så är vi inne på sista veckan!

Oavsett när bebisen behagar att göra entré så kan jag med all säkerhet veta att jag inte kommer vara gravid så värst länge till.

Det är med lite blandade känslor om jag ska vara ärlig. Jag börjar känna mig ganska klar med graviditeten i sig, jag kan det här nu och det ska bli jäkligt skönt att kunna använda kroppen som vanligt igen. Och självklart längtar jag efter att få träffa vår lilla bebis.

Samtidigt kommer jag sakna magen och alla rörelser där inne. Det kanske låter knäppt men man får en väldigt mysig relation till magen och det lilla livet där inne och det känns konstigt att det inte ska vara såhär för alltid nu. Någon som känner igen sig?

Tvättar barnkläder, viker i små högar, packar den omtalade BB-väskan, väntar, vilar, väntar. Idag är det 10 dagar till BF. TIO DAGAR! 

Så nyfiken på när hon behagar att göra entré här i världen. Två personer har under de senaste dagarna kommenterat att jag fått väldigt fylliga läppar vilket tydligen ska vara ett tecken att någonting är på gång, haha. Vet inte riktigt vad jag ska tro om det men vi lär ju snart märka om det stämmer eller inte.

För övrigt befinner jag mig i en slags hormonell berg-och-dalbana, i söndags var jag så trött att jag nästan bröt ihop. Kändes verkligen helt orimligt att man ens får lov att vara såhär trött och jag tyckte så otroligt synd om mig själv, haha. Det låter ju så fånigt när jag skriver det såhär men det kändes fullt rimligt där och då.

Någon som känner igen sig?

Idag går vi in graviditetsvecka 39 och jag känner mig mer gravid än någonsin. Börjar liksom känna att jag kan det här med att vara gravid nu. Det är nog meningen att man ska tröttna på det såhär i slutet, som ett sätt att mentalt ladda om och förbereda sig inför förlossningen.

Jag mår fortfarande väldigt bra i kroppen och har egentligen inga större krämpor att klaga på. Har inte lagt på mig så mycket i vikt förutom magen och jag känner mig varken vätskefylld eller svullen som jag har förstått att många brukar göra i slutet. Var hos barnmorskan i måndags och bebisen ligger fixerad med huvudet neråt vilket börjar kännas rejält nu. Hon är verkligen aktiv där inne i magen och ibland stöter huvudet mot bäckenbenet så det strålar ut i benen.

Jag är inte speciellt nervös inför förlossningen utan mer för vad som kommer efteråt, att vi ska åka hem med en liten bebis som vi har allt ansvar för. Känns så övermäktigt att vi kommer vara de viktigaste personerna i denna lilla minis liv.

Kommer vi klara av det? Är vi verkligen redo? Gud, tänk om vi misslyckas? Alla dessa praktiska frågor som börjar dyka upp, jag känner att jag inte har en aning om någonting. Vad har en bebis på sig när den sover? Har man både täcke och filt i vagnen? Men overall och åkpåse då, vad är egentligen bäst?

Alla föräldrar verkar ju ha stenkoll på det mesta, var finns manualen?

Läs mer om graviditeten:

> Baby shower

> Gravid vecka 36

> Gravid vecka 35