… springa, det behöver varken vara snabbt eller lÃ¥ngt, vill bara känna att jag är ett med min kropp.

… gÃ¥, gÃ¥, gÃ¥ lÃ¥nga promenader runt DjurgÃ¥rden utan att behöva stanna, pausa eller uppsöka toalett var femte minut.

… frossa i varmrökt lax, chevré, halstrad tonfisk och massa ostar.

… kunna sippra pÃ¥ ett glas rödvin eller ett iskallt glas bubbel tillsammans med mina vänner.

… min kroppstemperatur Ã¥tergÃ¥r till det normala sÃ¥ jag slipper sova med öppet fönster och en fläkt i sovrummet.

… kunna ta mig upp ur soffan och sängen utan att behöva rulla av kanten.

… fÃ¥ tillbaka nÃ¥gon slags midja sÃ¥ jag kan använda fler än fem plagg i min garderob.

… slippa gÃ¥ runt med konstant halsbränna och kunna njuta av en kopp te utan att halsen brinner upp.

… kunna prata ostört utan att behöva pausa och hämta andan för att alla organen trycks ihop och gör det svÃ¥rt att andas.

… fÃ¥ tillbaka aptiten och min inspiration för matlagning igen.

DÃ¥ var den här – den magiska vecka 40!

Kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Tycker den här graviditeten har gått så fort, samtidigt som det känns som jag varit gravid i en hel evighet! Fram tills vecka 12 gick det riktigt långsamt, jag var trött och hade knappt berättat för någon om graviditeten vilket var påfrestande. Så sjukt svårt att hålla en sådan grej för sig själv när det är typ det största man någonsin varit med om.

Efter vecka 20 tycker jag tiden har gått ganska snabbt men ALLA sa till mig att de sista veckorna, kanske från vecka 34 och uppåt kommer gå sååååå långsamt. Well, jag tycker det är precis tvärtom. Veckorna och dagarna har bara sprungit förbi och nu så är vi inne på sista veckan!

Oavsett när bebisen behagar att göra entré så kan jag med all säkerhet veta att jag inte kommer vara gravid så värst länge till.

Det är med lite blandade känslor om jag ska vara ärlig. Jag börjar känna mig ganska klar med graviditeten i sig, jag kan det här nu och det ska bli jäkligt skönt att kunna använda kroppen som vanligt igen. Och självklart längtar jag efter att få träffa vår lilla bebis.

Samtidigt kommer jag sakna magen och alla rörelser där inne. Det kanske låter knäppt men man får en väldigt mysig relation till magen och det lilla livet där inne och det känns konstigt att det inte ska vara såhär för alltid nu. Någon som känner igen sig?

Jag har suttit hemma och väntat på ett bud hela morgonen, en ganska stor leverans med möbler. Leveranskillen ringde nyss och sa att jag fick komma ut på gatan och ta emot budet då det ingick inte leverans till ända dörren. Vi har en stor innergård på framsidan så det är långt från gatan upp i vår lägenhet med flera trappor och portar längs vägen.

Jag var helt övertygad om att budet skulle levereras ända fram till dörren och förklarade att jag inte riktigt är i tillstånd att bära 20-kilos (!!) kartonger. Efter mycket övertalning gick han med på att köra kärran fram till porten och ställa alla saker där, längre än så kunde han inte gå. Ville jag ha det framkört ända till dörren fick jag betala extra men det var redan försent, så det kunde jag inte be om nu. Det har ju blivit något missförstånd och jag fattar att alla transportfirmor har tider att passa och inte kan bära kartonger till höger och vänster. Men trots att jag stod där höggravid och helt själv kunde han inte göra ett undantag eller ens köra kärran fram till hissen.

Så där stod jag, med 7 stora kartonger möbler innanför porten och kände mig så himla hjälplös! Jag vet att man inte bör bära tungt såhär i slutet av graviditeten men även om jag skulle försöka vore det ändå en ren omöjlighet med en stor mage i vägen. Marcus är på jobbet och kommer inte hem förrän i kväll och jag vågade ju inte låta det stå kvar nere i porten hela dagen.

Då dyker en ÄNGEL till granne upp och erbjuder sig att hjälpa mig. Hon sa att jag absolut varken fick bära eller flytta en enda kartong i mitt tillstånd, sprang upp i sin lägenhet, hämtade en pirra och bar upp med alla kartonger in i lägenheten. Trots att hon hade en skadad arm och egentligen var på väg hemifrån.

Jag blev så överrumplad och så sjukt tacksam, tänk vad lite som krävs för att göra en annan människa glad. Vi har aldrig träffats i huset tidigare men ändå gav hon mig 10 minuter av sin tid och det gjorde hela min dag. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle löst det annars, hon är verkligen dagens hjälte!

Fan, ibland känns det som vi gömmer oss bakom skärmar och mobiler och helt blundar för vÃ¥ra medmänniskor. Min lilla händelse med möblerna mÃ¥ vara dagens i-landsproblem men efter gÃ¥rdagens fruktansvärda händelse och allt som sker just nu gör smÃ¥ saker som ett ”hej”, ”tack!” och ”jag hjälper dig!” sÃ¥ otroligt mycket. SmÃ¥ glimtar av ljus och medmänsklighet som för oss närmare varandra istället för tvärtom.

Kan vi inte alla bära med oss den känslan och ge lite extra uppmuntran till de som behöver det? Kanske kan en liten handling från dig göra dig till dagens hjälte för någon annan?