Läste det här inlägget på Elsas blogg och fick gåshud.

Kände igen mig i varenda ord, skulle lika gärna kunnat vara jag som skrev det. Känslan av att aldrig räcka till som mamma och förälder tror jag varken jag eller Elsa är ensamma om. Man vill göra alla rätt och finnas där hela tiden. Men att samtidigt dribbla någon slags karriär som frilans och egenföretagare med en liten bebis i famnen, det är tufft. Satan vad tufft det är.

Många frågar ofta hur jag får ihop det. Jag brukar halvskratta och säga att jag inte får det. Det är aldrig någon som vet om jag riktigt menar allvar eller inte. Knappt jag själv om jag ska vara ärlig.

Jag tänker ofta på hur det vore att faktiskt vara helt ledig. Så som det är ”meningen” att man ska vara. Strunta i allt och slippa det där dåliga samvetet som placerat sig som en hjälm över huvudet. Passa på att vila när Lily vilar, slippa känna att det alltid finns något jag borde göra och kanske tillåta mig att ha seriemarathon på kvällarna.

Och läsa. Som jag drömmer om att läsa en bok, en bok som inte är Pippi Långstrump.

Ofta är det först på kvällen jag har tid att uppdatera bloggen, svara på kommentarer och gå igenom mailen. Bloggen är ju ett tidskrävande jobb (som jag ändå älskar!) och jag vill liksom känna att jag håller en hög kvalité här, lyssnar till era önskemål och uppdaterar minst en gång om dagen.

Å andra sidan. Jag har ju ingenting annat att jämföra med.

Hade jag varit mammaledig med ett barn sedan tidigare hade jag kanske känt och agerat annorlunda nu. Men det här är liksom min vardag, det enda jag vet. Och jag älskar ändå kontrasten mellan mammaliv och att jobba, det skulle jag aldrig vilja vara utan.

Ibland önskar jag bara att jag inte satte så höga krav på mig själv. Att jag inte var tvungen att prestera precis hela tiden.

Det positiva i det hela är att Lily följt med mig i stort sett överallt sedan hon var några veckor gammal. Jag vill tro att det är därför hon är så nyfiken, social och älskar folk. Hon får så mycket uppmärksamhet och kärlek från alla håll och jag är övertygad om att det bara är positivt för henne. Det inte är helt optimalt alla dagar men jag är ändå tacksam över att jag har möjlighet att spendera mina dagar såhär. Att vara 100 % mammaledig är kanske inte för mig ändå.

Men det är aldrig enkelt. Aldrig.

Det går inte en vecka utan att jag undrar hur tusan jag ska få ihop det. Men på något sätt så får jag ju oftast det ändå.

För någon vecka sedan hade jag den stora äran att få gästa Fias poddcast Ofiltrerat. Nu finns avsnittet ute och jag det väckte både tankar och känslor när jag själv lyssnade på det i söndags. När man pratar, ja – då pratar man liksom bara utan att tänka så mycket. Direkt från hjärtat och precis så som man känner.

Såhär skriver Fia om avsnittet:

Anjas karriär fullkomligt exploderade för ett par år sedan när hon började blogga på Elle.
Sedan dess har hon blivit gravid, fött sin dotter Lily, skrivit en bok, blivit en av våra vettigaste hälsobloggare, startat företaget Grounded Factory (som tillverkar ekovänliga yogamattor), vunnit pris för sitt entreprenörsskap och ja.. har fullt upp. Vi pratar om den glamourösa bilden av mammor som bollar karriär och bebisar, hur stressen påverkar henne, vad som förvånade henne med bloggvärlden, hur hon hanterar sin fullsmetade vardag och mycket mer.

> Lyssna på avsnittet här! 

Foto: Frida Möller / Studio Emma Svensson

Alltså jag hatar att stressa. Hatar hatar hatar. Faktum är att stress även hatar mig. För den gör mig så oskön som person. Jag börjar prata alldeles för fort, helt osammanhängande och hinner bara säga en halv mening innan jag redan är på nästa ämne. Jag börjar svettas, får halsbränna och blir illmående. Jag är helt frånvarande och har svårt att fokusera på en sak i taget vilket resulterar i att jag gör lite av allt men aldrig något helt klart. Jag har liksom så mycket att göra just nu att jag istället blir helt handlingsförlamad. Något som i sin tur stressar mig ännu mer. Är jag ensam om detta?

Visst finns det positiv stress. Typ den lilla stressen som får mig att ta tag i saker och få tummarna loss. Som att typ rensa garderoben eller vika tvätten. Stress på en lagom nivå. Men det är så lätt att det rinner över till den där ohållbara och osköna stressen.

Jag blir lika förbannad på mig själv varje gång. Varför tar jag ALLTID på mig mer än jag hinner med? Alltid. Som att det är något fel med att ha lite färre saker planerat eller att inte vara inbokad precis hela tiden. Det är ta mig tusan svårt att vara sin egen chef, jag är så dålig på att sätta gränser för mig själv och min tid.

Är glad att sommaren är här, jag behöver verkligen bryta mina vanor och få lite distans till allting. Efter midsommar är det jag som checkar ut och tar semester. Jag planerar att absolut inte planera någonting. Bara vara.

Läs också:

Hur vet man vad man vill göra med sitt liv?

En klagosång om träning