Åh vad jag saknar att träna. Att träna på riktigt! Helt på mina egna villkor, precis när jag vill och hur mycket jag vill. Jag saknar att känna mig stark, att känna mig snabb och att hela tiden veta att kroppen är med mig och ställer upp. Att jag och kroppen är ett team. Nu känner jag att jag mest sviker kroppen. Ryggen gör ont och jag tar inte hand om den som jag borde.

Det går att träna med en bebis, visst gör det. Men det är så satans svårt att hitta tid. Och ork. Motivationen finns, det är jag glad för. Fast ibland är det nästan värre. Ibland vore det nästan enklare om jag inte var en tränande person och liksom bara var nöjd med det. Men jag älskar ju kicken och energin träningen ger mig.

För ett tag sen hade jag så bra träningsflow och fick ihop 4-5 pass i veckan. Tyckte det kändes easy peasy att kombinera bebis med träning, förstod inte alls vad folk klagade över. Just nu känns det som en omöjlighet att hinna med något mer än cyklingen. Med Lily vaken nästan halva nätterna ligger jag så back på sömn och känner mig som en zombie när jag vaknar varje morgon. En rejäl dos pollenallergi på det gör inte saken bättre. Ja, jag vet att jag klagar och gnäller men ibland så måste man få göra det.

Men samtidigt är det bara jag själv som kan vända det, jag mår ju som bäst när jag tränar!

Från och med nästa vecka ska jag börja boka in träningen i kalendern som vilka jobbmöten som helst. Så de blir av. Ska boka in minst ett pass här och minst en dejt med den här bruden. Kanske även ska ge det här med Mini SATS ytterligare en chans. Jag känner peppen, ser (nästan!) ljuset i tunneln.

Mamas, är ni med mig? Kan vi inte peppa varandra? Hur tusan lyckas ni jonglerar ni mammaliv, träning och jobb?

Hej hej från Stockholm! Nu är vi hemma igen, vi landade redan igår morse men jag är tröttheten själv. Lite halsont på det och jag känner mig rätt risig om jag ska vara ärlig. Så därför lever jag kvar några dagar till i New York och fortsätter bjussa på bilder och tips från mina dagar där.

Ett grymt tips om ni ska resa med bebis är att införskaffa en bra bärsele. Ni kanske minns mitt dilemma över just bärsele vs. bärsjal som jag skrev om HÄR. Jag fick så grymt många tips av er och precis som många sa så var Lily nog helt enkelt för liten då. Men nu älskar hon att hänga i sele, spritter i hela kroppen och hon tjuter av glädje när hon får uppmärksamhet. En minst sagt nyfiken bebis som vill vara med hela tiden och inte missa en sekund.

Vi har lånat olika bärselar av vänner för att testa oss fram. Alla har ju fyllt sin funktion men till slut fastnade vi för denna från Baby Björn. Den är skön, Lily sitter tätt intill kroppen och framförallt är den enkel att hantera själv trots en sprattlande bebis och det känns som A och O.

Läs också:

Packlista när du reser med bebis

Att flyga med bebis – mina tips

Ni kanske minns senast vi pratade om det här med egentid? I lördags var första gången jag var ifrån Lily en längre tid. Fram tills nu har jag varit borta från henne 4 max 5 timmar och endast dagtid, kvällarna har alltid varit våra. Inte så konstigt egentligen, jag har helammat fram tills nu och då är ju mamma-rollen liksom upplagd så den första tiden. Plus att hon vägrat ta flaska eller något annat och ja, då blir man minst sagt lite låst.

Läs också: 5 saker att unna dig när du är gravid

Men i lördags var alltså den stora dagen, på flera sätt. Vi hade preppat och peppat, laddat upp på båda hållen inför denna dag. Jag åkte hemifrån klockan 07.00 och kom hem strax efter midnatt. 17 timmar av egentid och även om jag var tillsammans med andra var jag inte mamma hela tiden utan bara Anja. Skönt, läskigt, efterlängtat och så välbehövligt.

Dessutom otroligt viktigt att Lily och M fick värdefull egentid utan mig. Och allting gick förstås helt strålande, typiskt att man som morsa ska noja. Känns som det här med noja är ett personlighetsdrag som kommer i samma sekund som man plussar. Någon som känner igen sig?