Jag avbryter semesterlunket och alla somriga bilder med ett litet rop på experthjälp. Ni som inte själva har småbarn eller tycker det här med barnvagnar är ytterst intressant får mer än gärna scrolla vidare och hoppa över detta inlägget. Det här med att vänta barn öppnar ju upp en hel värld av nya frågor man aldrig varit i närheten att fundera över tidigare.

Nu till själva frågan som alltså handlar om vilken barnvagn vi ska välja?

Jag har frågat alla våra vänner med små barn vad de tycker om sina vagnar och alla verkar tycka att deras är bäst, trots att det är helt olika vagnar. Det är ju förstås fantastiskt men hjälper inte mig så mycket, haha. Jag förstår att man värdesätter olika saker beroende på ens förutsättningar men för mig är det en djungel att veta i vilken ände man ska börja?

MÃ¥nga av mina vänner har Bugaboo och deras vagnar verkar ju bÃ¥de praktiska och bra. Dessutom är de snygga, och ja – det är ju en bonus! Vissa lobbar för Bugaboo Donkey (extra förvaring!) medan andra föredrar den lite smalare och nättare Bugaboo Buffalo. Eftersom en vagn kostar en mindre förmögenhet vill vi gärna känna att vi gör rätt val, den ska ju ändÃ¥ användas i stort sett varje dag nÃ¥gra Ã¥r framöver.

Så en vädjan till alla proff där ute, hjälp en mama-to-be och kom med era ovärderliga tips. Vad ska vi tänka på när vi väljer vagn?

Bild: Pinterest / Theglitterguide.com

Innan vi lämnade Malmö i torsdags mötte jag upp min kära vän Marie för en frukost i solen. Åh, tiden gick sÃ¥ fort – önskar vi kunde suttit där hela dagen och snackat. Lilla bebis var minsann sugen pÃ¥ bröd och ja, dÃ¥ fick det bli sÃ¥. Jag har aldrig haft sÃ¥dant sug efter bröd som nu under graviditeten, det är helt galet! En vanlig hederlig ostmacka med gurka stÃ¥r ofta överst pÃ¥ min önskelista. Gärna tillsammans med lite kall äppeljuice och en kaffe. Åh, drömmen! FÃ¥r kompensera med mycket smoothies, frukt och grönt för att inte fastna i brödfällan helt.

Det är så märkligt det där, hur smaklökarna ändras när man blir gravid. Och under graviditeten kan det minsann ändras från dag till dag. Inte helt lätt för min kära sambo att hänga med i svängarna när han föreslår mat som jag helt plötsligt inte äter längre, trots att det var allt jag ville ha för någon dag sedan. Det är tydligt att det nu finns ytterligare en liten vilja i kroppen som gärna vill bestämma, haha.

En annan intressant sak är att jag upplever att jag inte alls är lika känslig mot vissa livsmedel som jag varit tidigare. Varken bröd eller mejeriprodukter är några problem nu, reagerar varken på gluten eller laktos. Jag är ju förvisso inte intolerant mot något av dessa livsmedel sedan men magen brukar reagera direkt och sen sitter jag där uppblåst med magont. Nu märker jag inget av det, kanske för att magen redan är så uppblåst? Någon som känner igen sig?

Jag har sÃ¥dan otrolig längtan efter att springa. Jag dagdrömmer om att snöra pÃ¥ mig löparskorna, höja musiken i lurarna och bara ge mig ut och springa. Känna pulsen stiga och svetten rinna tills jag är helt genomblöt. Den där totala känslan av frihet och lätthet följt av den stumma känslan av trötta och skakiga ben. Den vidriga känslan av blodsmak i munnen och det totala lyckoruset av endorfiner efterÃ¥t. Jag känner mig varken speciellt tung eller stor i min graviditet än men jag skulle ju ljuga om jag sa att smidig, snabb och lätt är ord jag numera identifierar mig med. Jag trodde jag skulle sakna mycket som gravid men att springa var nog det sista. Jag blänger ont pÃ¥ alla löpare som lätt susar förbi mig som om det vore helt självklart. Att fÃ¥ springa. Scrollar snabbt förbi alla hurtbullar i mitt Instagram-flöde vars stoltserande löpprestationer retar gallfeber pÃ¥ mig. Nästa vÃ¥r säger jag bara – dÃ¥ jävlar!

Foto Beata Holmgren

Bildanekdot: När vi plÃ¥tade de här bilderna var jag gravid i vecka 12. Jag försökte dölja det sÃ¥ gott det gick men tyckte det syntes sÃ¥ tydligt när jag väl fick se bilderna – brösten fick knappt plats i träningslinnet och byxorna kändes sÃ¥ obekväma. Bara att springa den korta sträckan om och om igen till bilderna gjorde mig mer anfÃ¥dd än en halvmara. Jag minns att jag blev sÃ¥ paff – trodde inte konditionen skulle pÃ¥verkas sÃ¥ tidigt.