Natten till söndag vaknade jag med molande mensvärk. Smet upp, tog två värktabletter och lyckades somna om. När jag vaknade några timmar senare kunde jag liksom inte ta mig upp ur sängen, kände mig helt energilös och nästan lite deppig så jag låg kvar i sängen och kollade serier hela morgonen.
Marcus gick till affären vid lunchtid och när han kom tillbaka minns jag att jag sa till honom att den där mensvärken jag hade liksom kom och gick. Emellanåt högg det till och sedan släppte det helt… Han bara tittade på mig som det var helt självklart, haha. Först då förstod jag att det kanske kunde vara värkar och jag började klocka dem. Man har ju ingen aning om hur värkar ska kännas, jag tror jag väntade på någon ny annorlunda värk men detta var ju (för mig) precis som molande mensvärk.
Men, några timmar senare började värkarna komma mer regelbundet och göra mer ont. Jag ringde in till BB Sophia och när jag beskrev värkarna konstaterade barnmorskan att jag helt klart var i latensfasen och att det förmodligen skulle bli mer intensivt framåt kvällen. Hon sa att vi var välkomna in när vi ville men tyckte vi skulle stanna hemma så länge jag kände mig trygg hemma.
Tack gode gud! Min största oro inför förlossningen hade varit att vi skulle bli hänvisade till ett annat BB på grund av platsbrist så det var så skönt att veta att det fanns plats för oss när vi ville det. Än så länge var värkarna fullt hanterbara och eftersom vi bor några minuter från BB Sophia så ville jag gärna vara hemma så länge som möjligt.
Trots att jag hade värkar i stort sett hela eftermiddagen hade vi ändå det ganska mysigt hemma, hur konstigt det än låter. Visst, stundtals gjorde det jävligt ont men samtidigt var hela scenariot väldigt odramatiskt. Vi kollade lite på tv, pratade, jag försökte få i mig något att äta, vi packade klart våra väskor och insåg förväntansfullt att vi snart skulle åka in till BB – stunden vi fantiserat och pratat om i flera månader.
Några timmar senare kom värkarna tätt, vi klockade det till 2 minuters mellanrum och dessutom var de riktigt kraftiga. Jag kunde varken sitta eller ligga längre utan vankade av och an i lägenheten och jämrade mig. Marcus ringde efter taxi och klockan 18:45 kom vi in till BB Sophia.
Det var så lugnt och fridfullt när vi kom in på förlossningsrummet, svag belysning och lugn musik. Vi togs emot av barnmorskan Rebecka som var väldigt förtroendegivande vilket snabbt gjorde mig trygg. Det visade sig att jag var öppen 2 cm och barnmorskan bekräftade att mina värkar både var täta och kraftiga. Det kändes så skönt, skulle varit så jobbigt ifall ingenting hänt när jag haft ont i flera timmar.
Jag började med att ta ett bad och Marcus kom med chokladmjölk till mig. Det var nämligen det enda jag ville dricka dagarna innan förlossningen så han hade en hel väska med chokladmjölk med till mig, haha. Barnmorskan satte två akupunktur-nålar i handen på mig som skulle vara smärtlindrande men jag tror varken de gjorde till eller från. Till slut var det bara jobbigt att ha nålar i händerna så då tog vi bort dem.
Jag upplevde att värkarna avstannade något i badet så vi bestämde att jag skulle gå upp. Precis när jag gick upp blev jag akut illamående och började kräkas vilket var fullkomligt vidrigt. Två timmar in i förlossningen var det skiftbyte och då fick vi en ny barnmorska, Malin, som vi direkt klickade med.
De följande timmarna minns jag inte exakt i detalj men jag varierade mellan att gå runt, sitta på pilatesboll, förlossningspall och sen bada igen. Barnmorskan eller undersköterskan var hela tiden med oss på rummet vilket vad skönt, vi var aldrig ensamma mer än någon minut åt gången. När jag var öppen runt 5 cm började jag med lustgas vilket var så härligt! Jag tyckte att andningen blev så mycket lättare att fokusera på med hjälp av lustgasen, det var liksom jag och masken mot världen.
Det häftigaste av allt är att hur ont än själva värken gör så är det en så pass kort smärta. I värkvilan släppte allt och jag kände mig helt avslappnad och klar i huvudet, kunde vara med i samtalen och till och med skratta. Jag var så fascinerad över hur en sådan intensiv smärta bara kunde försvinna lika snabbt som den kom.
Klockan 01:31 gick plötsligt vattnet när huvudet trängde på och det kändes som en gigantisk vattenballong som sprack. Jag som i flera veckor varit rädd att vattnet plötsligt skulle gå när jag var på stan fick alltså vänta tills flera timmar in på förlossningen, haha. Efter det blev värkarna sjukt intensiva och jag kände verkligen hur bebisen roterade och skruvade sig neråt. Man kunde liksom se hela magen typ vrida sig.
Då säger barnmorskan att hon känner bebisens huvud och att det är nära. Varken jag eller Marcus fattade riktigt att vi var SÅ nära! Jag hade varit helt säker innan förlossningen att jag ville ha epidural så Marcus började prata om att jag skulle ha bedövning och frågade mig om jag inte skulle ta en epidural. Han blev nog lite nervös när han insåg att jag höll på att föda utan mer smärtlindring än lustgas, haha. Jag minns faktiskt inte exakt vad barnmorskan sa men antagligen var det säkert för sent att lägga en epidural. Oavsett vad kände jag att det hade gått så bra hittills och tyckte det var lika bra att köra på. Där och då var jag nog mer rädd för att sätta själva epiduralen än den kommande smärtan, jag kände liksom att jag hade ett bra flow.
I min journal står det att jag hade krystvärkar i 20 minuter och jag minns att de var riktigt vidriga, den värsta och konstigaste smärtan jag någonsin upplevt. På något sätt kändes det ändå som snabba 20 minuter och exakt en timme efter att vattnet gick, 02:31 så kom vår underbara lilla dotter. Barnmorskan lät mig själv ta upp henne i min famn vilket var så mäktigt!
När jag fick upp henne på mitt bröst stannade tiden och all smärta försvann. Jo, det var verkligen så. Hon slutade skrika och slog upp sina ögon och tittade på oss. Det är ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Jag minns att Marcus blev helt tårögd och började svamla en massa saker, själv kunde jag varken skratta eller gråta. Jag bara tittade på henne och var helt tagen av vad vi precis varit med om.
Vi stannade ytterligare två nätter i ett familjerum på BB Sophia och jag kan verkligen rekommendera alla i Stockholm att föda där. Wow vilket ställe och vilken fantastisk personal! Det kändes som att vi var de enda personerna där och vi blev så väl omhändertagna och uppassade under hela vistelsen.
Förlossningen tog ungefär 7,5 timme från det att vi kom in till BB Sophia. Jag upplevde att timmarna gick fort och kände aldrig någon rädsla eller att smärtan golvade mig. Trots att krystvärkarna var riktigt vidriga var smärtan ändå hanterbar och jag kände att min kropp visste exakt vad den skulle göra. Det är liksom skillnad när det är en ”positiv” smärta och man vet varför det gör ont, till skillnad på om man är skadad. Marcus var ett jättefint stöd och vi båda litade helt och hållet på vår barnmorska Malin. Jag minns att vi alla var helt euforiska efteråt och var överens om att det var en helt fantastiskt förlossning!
Jag har ju ingenting att jämföra med, men jag tror att de flesta kvinnor som vill ha barn har fantiserat om hur det kommer kännas att föda. Alla graviditeter och förlossningar är olika och jag vill verkligen inte provocera någon genom att försöka försköna det, jag förstår att man går igenom helt olika upplevelser. Men min förlossning var verkligen en häftig upplevelse, enbart otroligt positiv på alla sätt och vis, och jag känner att det är minst lika viktigt att dela med mig av det.
Jag är så ödmjuk och tacksam inför vad min kropp klarar av och vilken urkraft som finns inom en. Kvinnokroppen är helt fantastisk! Tack livet.
Några minuter efter att Lily föddes.
