Har du alltid varit hälsosam och sportig?

Nej, långt ifrån! Jag har testat på flera olika sporter under min uppväxt som fotboll, dans, balett och ridning men aldrig riktigt fastnat för något. Ridning var nog det jag höll i längst fram tills jag var 12 år. Därefter drog en vän med mig på spinning och jag upptäckte så småningom gymvärlden. Under flera var jag, som så många andra, antingen av eller på i min träning tills jag hittade en bra balans. I samband med att träningen föll på plats för cirka 3 år sedan började jag intressera mig mer och mer för mat och gjorde en ganska stor omställning till så som jag äter idag.

Hur skulle du beskriva dig själv som person?

Glad, nyfiken, ödmjuk och lojal. Jag har många bekanta och en stor umgängeskrets men det är få personer jag verkligen släpper in på livet och delar allt med.

Din favoritmaträtt?

Åh, vilken svår fråga. Det beror så mycket på säsong för mig men just nu under hösten är jag extra förtjust i rostade rotfrukter som palsternacka, sötpotatis, morot och rödbetor serverat med någon god grönsallad, fetaost och pinjenötter.  Jag är också löjligt förtjust i gröna ärtor haha!

Har du bott i fler städer än Stockholm?

Jag är född och uppvuxen i Malmö, bodde under ett halvår i San Diego i Kalifornien och nu bor jag sedan 5 år tillbaka i Stockholm.

Hur träffades du och din kille?

Haha, det är faktiskt en lite lustig historia. Vi träffades på en kick-off på min gamla arbetsplats för 4,5 år sedan, just då var jag praktikant och Marcus var anlitad för att hålla i en del av kick-offen. Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet men i samma stund som jag fick syn på honom så blev jag helt golvad. Han kändes så annorlunda alla människor jag tidigare mött och vi satt uppe hela natten och pratade oavbrutet. Vi hade vår första dejt redan dagen därpå och sedan dess har det varit vi. Han är min bästa vän och den finaste person som finns.

Jag och Marcus på bröllop i London sommaren 2014.

Då var den här – den magiska vecka 40!

Kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Tycker den här graviditeten har gått så fort, samtidigt som det känns som jag varit gravid i en hel evighet! Fram tills vecka 12 gick det riktigt långsamt, jag var trött och hade knappt berättat för någon om graviditeten vilket var påfrestande. Så sjukt svårt att hålla en sådan grej för sig själv när det är typ det största man någonsin varit med om.

Efter vecka 20 tycker jag tiden har gått ganska snabbt men ALLA sa till mig att de sista veckorna, kanske från vecka 34 och uppåt kommer gå sååååå långsamt. Well, jag tycker det är precis tvärtom. Veckorna och dagarna har bara sprungit förbi och nu så är vi inne på sista veckan!

Oavsett när bebisen behagar att göra entré så kan jag med all säkerhet veta att jag inte kommer vara gravid så värst länge till.

Det är med lite blandade känslor om jag ska vara ärlig. Jag börjar känna mig ganska klar med graviditeten i sig, jag kan det här nu och det ska bli jäkligt skönt att kunna använda kroppen som vanligt igen. Och självklart längtar jag efter att få träffa vår lilla bebis.

Samtidigt kommer jag sakna magen och alla rörelser där inne. Det kanske låter knäppt men man får en väldigt mysig relation till magen och det lilla livet där inne och det känns konstigt att det inte ska vara såhär för alltid nu. Någon som känner igen sig?

Jag har suttit hemma och väntat på ett bud hela morgonen, en ganska stor leverans med möbler. Leveranskillen ringde nyss och sa att jag fick komma ut på gatan och ta emot budet då det ingick inte leverans till ända dörren. Vi har en stor innergård på framsidan så det är långt från gatan upp i vår lägenhet med flera trappor och portar längs vägen.

Jag var helt övertygad om att budet skulle levereras ända fram till dörren och förklarade att jag inte riktigt är i tillstånd att bära 20-kilos (!!) kartonger. Efter mycket övertalning gick han med på att köra kärran fram till porten och ställa alla saker där, längre än så kunde han inte gå. Ville jag ha det framkört ända till dörren fick jag betala extra men det var redan försent, så det kunde jag inte be om nu. Det har ju blivit något missförstånd och jag fattar att alla transportfirmor har tider att passa och inte kan bära kartonger till höger och vänster. Men trots att jag stod där höggravid och helt själv kunde han inte göra ett undantag eller ens köra kärran fram till hissen.

Så där stod jag, med 7 stora kartonger möbler innanför porten och kände mig så himla hjälplös! Jag vet att man inte bör bära tungt såhär i slutet av graviditeten men även om jag skulle försöka vore det ändå en ren omöjlighet med en stor mage i vägen. Marcus är på jobbet och kommer inte hem förrän i kväll och jag vågade ju inte låta det stå kvar nere i porten hela dagen.

Då dyker en ÄNGEL till granne upp och erbjuder sig att hjälpa mig. Hon sa att jag absolut varken fick bära eller flytta en enda kartong i mitt tillstånd, sprang upp i sin lägenhet, hämtade en pirra och bar upp med alla kartonger in i lägenheten. Trots att hon hade en skadad arm och egentligen var på väg hemifrån.

Jag blev så överrumplad och så sjukt tacksam, tänk vad lite som krävs för att göra en annan människa glad. Vi har aldrig träffats i huset tidigare men ändå gav hon mig 10 minuter av sin tid och det gjorde hela min dag. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle löst det annars, hon är verkligen dagens hjälte!

Fan, ibland känns det som vi gömmer oss bakom skärmar och mobiler och helt blundar för våra medmänniskor. Min lilla händelse med möblerna må vara dagens i-landsproblem men efter gårdagens fruktansvärda händelse och allt som sker just nu gör små saker som ett ”hej”, ”tack!” och ”jag hjälper dig!” så otroligt mycket. Små glimtar av ljus och medmänsklighet som för oss närmare varandra istället för tvärtom.

Kan vi inte alla bära med oss den känslan och ge lite extra uppmuntran till de som behöver det? Kanske kan en liten handling från dig göra dig till dagens hjälte för någon annan?