Fick lite frågor om när jag slutade amma och tänkte dela med mig av min story.

När Lily närmade sig 6 månader märkte vi att amningen inte räckte för att hålla henne mätt och då ville vi gärna komplettera med annat, gärna mjölkersättning. Vi försökte allt verkligen allt, problemet var att Lily vägrade ta flaska.

Vi introducerade först flaska när Lily bara var några veckor gammal och då var det inga problem. Men plötsligt en dag runt 3 månader tvärvägrade hon, från en dag till en annan. Spelade ingen roll om det var jag eller Marcus som matade henne, ingenting funkade.

Jag köpte nog alla flaskor som finns i affärerna, bad min mammagrupp om tips, köpte olika märken ersättning, värmde och tillagade exakt som det stod på förpackningen men ingenting funkade. När vi var i New York höll jag på att bli tokig där jag sprang runt och bad om varmt vatten eller mikro på alla caféer för att kunna blanda hennes mat, men hon fortsatte att vägra.

Såhär i efterhand var det nog inte så farligt men ni vet när man är mitt uppe i det, då känns en dålig dag som en hel evighet!

Men så en vacker dag var vi på bussen och Lily blev jättehungrig och gnällig. Jag kunde ju inte amma henne där och då så jag gav henne en flaska kall ersättning, vilket jag aldrig testat förut. Hon tog flaskan med båda händerna, drack och somnade gott, mätt och belåten.

Ahaaaa, det var det som var hela grejen – hon ville hålla flaskan själv! Att jag inte fattade det innan. Och kall dessutom, tydligen gillade hon den bättre så.

Några kvällar senare var jag själv hemma med Lily och då hade jag bestämt mig för att sluta amma, det funkade inte för oss längre. När jag skulle lägga henne på kvällen gav jag henne flaskan och låg tätt intill henne tills hon somnade.

Jag lyfte över henne i sin egen säng och hon sov 7 timmar i sträck vilket hon nästan aldrig gjort innan. När hon vaknade på natten gjorde jag samma procedur igen, gav henne flaskan och när hon somnat lyfte jag tillbaka henne.

Jag hade läst en massa tips om att man skulle överlämna nattningen till sin partner och sova med sport-bh och långärmad tröja för att inte bebisen ska känna lukten av mjölk, haha. Så är det säkert för många och jag blev så paff att det faktiskt funkade på första försöket.

Från den kvällen har jag inte ammat en enda gång. Lily accepterade flaskan, hon höll sig mätt och nöjd och har aldrig verkat sakna amningen. Vi båda sover så mycket bättre så för oss har det bara varit positivt.

Jag tycker amning är fantastiskt och jag är så tacksam över att det funkade så bra för oss. Det är verkligen ingen självklarhet och något man ska ta för givet. Det var så mysigt den första tiden, men var sak har sin tid och jag är minst lika tacksam för att det funkade bra när vi väl bestämde oss för att sluta.

Jag har nog egentligen inga bra tips och råd, alla barn är olika och vad som funkade för oss kanske inte funkar för någon annan. Men jag tror det handlar mycket om att bestämma sig och våga släppa taget, om och när man är redo.

Läs också: Det här med barnmat – så gör vi

I helgen ska vi på tre-dagars-bröllop i Dalarna när Sofia gifter sig med sin Kim. Jag ser så fram emot att helgen och att få fira kärleken tillsammans med dem. Och att dessutom få en massa kvalitetstid med min egen kärlek. Det är nämligen första gången vi lämnar bort Lily över natten, ja till och med en hel helg. Jag som aldrig har sovit utan henne ska helt plötsligt ska jag vara borta från henne hela helgen. Åh.

Vi har ju ingen familj här i närheten så därför hänger hon ju alltid med oss. Jag vet ju att hon kommer ha det hur bra som helst här hemma med sin farmor och hon kommer säkert inte ens märka att vi är iväg. Och visst ska det bli skönt att kunna koppla av och njuta lite på tu man hand, bara vi två.

Men gud, jag kommer ju sakna ihjäl mig efter denna underbara lilla varelse.

Detta lilla nylle, som jag älskar det.

Idag fyller den här lilla tjejen 9 månader. Tänk att hon nu funnits lika länge utanför magen som inuti. Så här i efterhand kan jag känna igen så mycket av henne redan från hur hon var inne i magen, vild och så full av liv.

Mammalivet alltså, det är faktiskt bra mycket roligare än jag föreställt mig. Jag var liksom så inställd på allt det tuffa och jobbiga. Alla sömnlösa nätter, gråt och frustration över att inte veta hur man gör rätt.

Det jag aldrig kunnat föreställa mig är hur livet med denna coola lilla tjej skulle vara. Den gränslösa och fullkomligt överrumplande kärleken som växer för varje dag. Att det kan rymmas så mycket personlighet, charm och humor i en så liten kropp trodde jag aldrig.

Älskade unge.

Jag tycker vi firar dagen med att minnas tillbaka till mina två mest lästa inlägg någonsin, favoriter i repris.

Min förlossningsberättelse >

Kroppen ett år senare >