Under en morgonpromenad i NY svängde jag förbi det klassiska Café Gitane för en frukost. Det var milt och friskt i luften och vi slog oss ner på uteserveringen för bästa spaningsläge. Eftersom Lily var jetlag halva resan och vaknade ruskigt tidigt så åt jag oftast två frukostar, en på hotellet och en ute på stan. Inte mig emot, hehe!

En rolig grej var när jag frågade servitrisen om jag kunde få en bit bröd till Lily. Inte för att hon äter så mycket av det men bra sätt att sysselsätta sig och smaka lite då och då. Jag fick som svar att de hade två alternativ – en vit baguette och ett 7-whole-grain bröd. Hon rekommenderade det sistnämnda eftersom det var ”waaaaay more healthy”, haha. Till en liten bebis! Tanken var ju förstås säkert god men som jag skrattade åt det sen. Hälsohets 2.0.

Det fanns en anledning till att jag föreslog just Haymarket som mötesställe för onsdagens frukost. Eller flera egentligen. Frukosten, ljuset och inredningen är tre sådana. Har ni varit här? Magiskt ställe, helt klart Stockholms mysigaste hotell just nu.

Och kan vi prata om den här avokadomackan? Ja, jag vet hur ni tänker. Har hon inte tröttnat på att fota och äta avokadomackor by now? Svaret är hell no, det är ju det bästa som finns!

Jag har ändå hunnit testa ett saftigt antal och den här kvalade snabbt in på topp 3 vid första tuggan. Den här har också en given plats förstås.

Metro Modes redaktionschef Elina Malm var mitt frukostsällskap för dagen, dock lyckades jag inte fånga denna blonda skönhet på bild. Men här kan ni läsa mer om henne. Istället bjuder jag på den här som hon tog på mig och Lily.

Jag är så imponerad av den här lilla tjejen. Hon är nästan alltid pigg och glad, bara följer med, ler och flörtar mot precis alla. Stans gladaste unge!

Den 1 juni och officiellt sommar! Åh, jag minns så väl den 1 juni förra året. Dagen vi så länge sett fram emot och längtat efter. Dagen så vi förhoppningsvis skulle få reda på lite mer om hen som låg där inne i magen. Inte för att det spelade någon roll om det var en tjej eller kille utan mer för att göra det hela lite mer verkligt, lite mer på riktigt.

Då gick hon under namnet Grynet, för ja… hon var ju vårt lilla kärleksgryn. Det är hon fortfarande även om vi oftast inte kallar henne för Grynet längre. Men det tog lång tid för oss att vänja oss vid att säga Lily, i början sa vi Grynet eller bara ”hon” hela tiden.

För mig kändes det så övermäktigt och som ett sjukt stort beslut att bestämma vad en ny liten individ skulle heta, det sitter ju så mycket identitet i ens namn. Det var inte förrän vi var tvungna att skicka in papperna till Skatteverket efter nästan 3 månader som vi verkligen bestämde oss, haha. Någon som känner igen sig?

Läs också:

> Ta hand om magen – Mina bästa tips på gravidolja

> Klä dig snyggt som gravid 

> Hur åt jag under graviditeten?