För någon vecka sedan hade jag den stora äran att få gästa Fias poddcast Ofiltrerat. Nu finns avsnittet ute och jag det väckte både tankar och känslor när jag själv lyssnade på det i söndags. När man pratar, ja – då pratar man liksom bara utan att tänka så mycket. Direkt från hjärtat och precis så som man känner.

Såhär skriver Fia om avsnittet:

Anjas karriär fullkomligt exploderade för ett par år sedan när hon började blogga på Elle.
Sedan dess har hon blivit gravid, fött sin dotter Lily, skrivit en bok, blivit en av våra vettigaste hälsobloggare, startat företaget Grounded Factory (som tillverkar ekovänliga yogamattor), vunnit pris för sitt entreprenörsskap och ja.. har fullt upp. Vi pratar om den glamourösa bilden av mammor som bollar karriär och bebisar, hur stressen påverkar henne, vad som förvånade henne med bloggvärlden, hur hon hanterar sin fullsmetade vardag och mycket mer.

> Lyssna på avsnittet här! 

Foto: Frida Möller / Studio Emma Svensson

Alltså, nyp mig så bra vi har det! Exakt här tänkte jag parkera mig de kommande veckorna. Att vakna till den här utsikten… ja, jag behöver nog inte säga mer.

Jag är så glad att vi lämnat stan för ett tag, jag behöver verkligen naturen och den friska luften för att kunna andas. Andas på riktigt. Här ute njuter jag av stillheten, tystnaden och av att bara vara. Det är helt magiskt! Ibland behöver man bara byta miljö och komma bort för en liten stund.

Solsäng, hatt och en bra bok… första sommaren med Lily, ska bli spännande om jag ens hinner läsa ut ett kapitel, hehe. Psst, ser ni fjärilen jag lyckades få med på bilden?

Alltså jag hatar att stressa. Hatar hatar hatar. Faktum är att stress även hatar mig. För den gör mig så oskön som person. Jag börjar prata alldeles för fort, helt osammanhängande och hinner bara säga en halv mening innan jag redan är på nästa ämne. Jag börjar svettas, får halsbränna och blir illmående. Jag är helt frånvarande och har svårt att fokusera på en sak i taget vilket resulterar i att jag gör lite av allt men aldrig något helt klart. Jag har liksom så mycket att göra just nu att jag istället blir helt handlingsförlamad. Något som i sin tur stressar mig ännu mer. Är jag ensam om detta?

Visst finns det positiv stress. Typ den lilla stressen som får mig att ta tag i saker och få tummarna loss. Som att typ rensa garderoben eller vika tvätten. Stress på en lagom nivå. Men det är så lätt att det rinner över till den där ohållbara och osköna stressen.

Jag blir lika förbannad på mig själv varje gång. Varför tar jag ALLTID på mig mer än jag hinner med? Alltid. Som att det är något fel med att ha lite färre saker planerat eller att inte vara inbokad precis hela tiden. Det är ta mig tusan svårt att vara sin egen chef, jag är så dålig på att sätta gränser för mig själv och min tid.

Är glad att sommaren är här, jag behöver verkligen bryta mina vanor och få lite distans till allting. Efter midsommar är det jag som checkar ut och tar semester. Jag planerar att absolut inte planera någonting. Bara vara.

Läs också:

Hur vet man vad man vill göra med sitt liv?

En klagosång om träning