Jag har äntligen börjat yoga igen efter sommaren och det känns så himla skönt! Jag gick ju en gravidyogakurs på Altromondo yoga i våras men det var väldigt tidigt i graviditeten och då tränade jag i princip helt som vanligt fortfarande. Jag var bara i vecka 14 och hade knappt någon tendens till mage så jag kunde nog inte riktigt ta till mig alla delarna av gravidyogan. Just nu tränar jag inte alls lika intensivt som tidigare och då känns yogan helt rätt.

Var på första passet hos Jennie i tisdags och det kändes så skönt att köra igenom hela kroppen. Vi får även lära oss profylaxandning och det tror jag verkligen att jag kommer ha stor nytta av sen. Nu ska jag bara öva, öva och öva en massa så andningen sitter som den ska, haha. Jag tänkte försöka träna yoga så länge jag kan fram till förlossningen för att förbereda kroppen på allt som komma skall. Ni som kört gravidyoga – hur nära inpå beräknad förlossning tränade ni?

Idag är jag så trött! Jag och bebis har inte riktigt samma dygnsrytm just nu. Eller hon verkar mest vara vaken och pigg precis hela tiden. Och speciellt framåt kvällarna och på nätterna! Inatt kändes det som en kombination av kickboxning och breakdance, var helt omöjligt att sova. Det är ju förstås väldigt mysigt att känna att hon är aktiv och verkar må bra där inne, och jag misstänker att detta bara är början på många sömnlösa nätter och år framöver…

Jag var redan vaken när klockan ringde och mötte upp Johanna för att gå på finfrukost på NK som firar 100 år på Hamngatan. Hipp hipp hurra!

Idag går vi in i vecka 30 vilket betyder att det bara är 10 veckor tills vi får träffa vår lilla tjej. Vi är så nyfikna på vem det är som gömmer sig där inne. Hur kommer hon se ut? Kommer hon ärva mina bruna ögon eller pappas vackra blå? Min envishet och eller pappas oändliga tålamod? Mitt platinablonda hår jag hade som liten eller pappas bruna lockar?

Åh, 10 veckor känns både som en evighet och samtidigt väldigt snart!

Jag börjar precis vänja mig vid att vara gravid och allt vad det innebär. Att vi får tillökning i familjen och att hon ska stanna hos oss har jag nog inte förstått än. När jag träffar våra vänner som nyss fått små bebisar kan jag fortfarande inte förstå att det snart är vi som sitter där med ett litet knyte i famnen. Känns så overkligt! Kan man egentligen förbereda sig på allt som komma skall eller är det bara att följa med och ta allt som det kommer?