Exakt idag för ett år sedan slog det mig att jag verkligen var höggravid, haha. Jag och Sofia hade tagit bilder till Metro där jag skulle visa upp mina bästa övningar på gravidträning.

Detta var ganska exakt en månad innan Lily kom till världen. Så galet, tänk att hon faktiskt huserade därinne i 9 månader.

Ps. High five kroppen, du är fantastiskt!

Jag minns att jag ändå kände mig ganska snärt men den understa bilden visar ju inte riktigt samma sak, haha. Men det viktigaste – jag mådde faktiskt kanon och ja, jag kunde fortfarande träna lätt.

Så för alla mamas to be – här kan ni frossa i gravidträning som jag skrivit om tidigare:

> Mina bästa träningsövningar när du är gravid

> Träning under andra och tredje trimestern

> PT:ns tip på träning under graviditet

> Träning vid tvillinggraviditet

Vad tycker ni om Lilys senaste vrålål? Japp, jag har alltså gått och blivit med springvagn. Insåg att det enklaste sättet att komma igång med löpningen är att byta ut mina barnvagnspromenader till löpturer. Lilys sover alltid som bäst i vagnen på dagen och jag kan träna under tiden – win win.

Jag fick frågan på Instagram om jag inte kunde recensera vagnen och visst kan jag det, men först måste vi ha lite fler kilometer (eller mil) tillsammans. Vi håller fortfarande på att lära känna varandra, jag och min runner. Det är verkligen en helt ny sak att springa med vagnen, speciellt när man är van vid att kunna svänga framhjulen enkelt och snabbt. Och så mycket tyngre än jag trott eller så är det bara jag som är svag, haha.

Men jag måste ändå nämna den absolut främsta fördelen, nämligen att det bara är underredet på vagnen som är nytt och utgör själva ”springdelen”, annars är det vår vanliga vagn man klickar på. Så himla bra eftersom Lily älskar sin vagn och känner sig hemma där. Och jag slipper lära mig en massan nya funktioner eller testa hur hon ska sitta – bara att tuta och köra.

Åh vad jag saknar att träna. Att träna på riktigt! Helt på mina egna villkor, precis när jag vill och hur mycket jag vill. Jag saknar att känna mig stark, att känna mig snabb och att hela tiden veta att kroppen är med mig och ställer upp. Att jag och kroppen är ett team. Nu känner jag att jag mest sviker kroppen. Ryggen gör ont och jag tar inte hand om den som jag borde.

Det går att träna med en bebis, visst gör det. Men det är så satans svårt att hitta tid. Och ork. Motivationen finns, det är jag glad för. Fast ibland är det nästan värre. Ibland vore det nästan enklare om jag inte var en tränande person och liksom bara var nöjd med det. Men jag älskar ju kicken och energin träningen ger mig.

För ett tag sen hade jag så bra träningsflow och fick ihop 4-5 pass i veckan. Tyckte det kändes easy peasy att kombinera bebis med träning, förstod inte alls vad folk klagade över. Just nu känns det som en omöjlighet att hinna med något mer än cyklingen. Med Lily vaken nästan halva nätterna ligger jag så back på sömn och känner mig som en zombie när jag vaknar varje morgon. En rejäl dos pollenallergi på det gör inte saken bättre. Ja, jag vet att jag klagar och gnäller men ibland så måste man få göra det.

Men samtidigt är det bara jag själv som kan vända det, jag mår ju som bäst när jag tränar!

Från och med nästa vecka ska jag börja boka in träningen i kalendern som vilka jobbmöten som helst. Så de blir av. Ska boka in minst ett pass här och minst en dejt med den här bruden. Kanske även ska ge det här med Mini SATS ytterligare en chans. Jag känner peppen, ser (nästan!) ljuset i tunneln.

Mamas, är ni med mig? Kan vi inte peppa varandra? Hur tusan lyckas ni jonglerar ni mammaliv, träning och jobb?