Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

ANJA FORSNOR

Löpning

Efter graviditeten ser jag fram emot att…

… springa, det behöver varken vara snabbt eller långt, vill bara känna att jag är ett med min kropp.

… gå, gå, gå långa promenader runt Djurgården utan att behöva stanna, pausa eller uppsöka toalett var femte minut.

… frossa i varmrökt lax, chevré, halstrad tonfisk och massa ostar.

… kunna sippra på ett glas rödvin eller ett iskallt glas bubbel tillsammans med mina vänner.

… min kroppstemperatur återgår till det normala så jag slipper sova med öppet fönster och en fläkt i sovrummet.

… kunna ta mig upp ur soffan och sängen utan att behöva rulla av kanten.

… få tillbaka någon slags midja så jag kan använda fler än fem plagg i min garderob.

… slippa gå runt med konstant halsbränna och kunna njuta av en kopp te utan att halsen brinner upp.

… kunna prata ostört utan att behöva pausa och hämta andan för att alla organen trycks ihop och gör det svårt att andas.

… få tillbaka aptiten och min inspiration för matlagning igen.

anja-forsnor-8

Throwback Tough Viking

I lördags var vi och kollade på årets Tough Viking, shit vad brutalt det är! Ser så mycket läskigare ut när man står vid sidan av än när man faktiskt springer, då är man så full av adrenalin och energi från alla andra deltagare.

Blir faktiskt lite imponerad av mig själv såhär i efterhand när jag inser att jag faktiskt sprang loppet förra året, haha. Jag skulle gärna göra om det men nästa gång hoppar jag det sista hindret med elen, fy bubblan vad vidrigt det var! Fick kalla kårar bara av att stå bredvid och se alla stackare få elstöt efter elstöt och falla till marken.

Men efter lördagen är så taggad på träning och att komma igång med löpningen sen till våren igen! Var det någon av er här som sprang?

Drömmen om att springa

running-anjarunning-anja-forsnor

Jag har sådan otrolig längtan efter att springa. Jag dagdrömmer om att snöra på mig löparskorna, höja musiken i lurarna och bara ge mig ut och springa. Känna pulsen stiga och svetten rinna tills jag är helt genomblöt. Den där totala känslan av frihet och lätthet följt av den stumma känslan av trötta och skakiga ben. Den vidriga känslan av blodsmak i munnen och det totala lyckoruset av endorfiner efteråt. Jag känner mig varken speciellt tung eller stor i min graviditet än men jag skulle ju ljuga om jag sa att smidig, snabb och lätt är ord jag numera identifierar mig med. Jag trodde jag skulle sakna mycket som gravid men att springa var nog det sista. Jag blänger ont på alla löpare som lätt susar förbi mig som om det vore helt självklart. Att få springa. Scrollar snabbt förbi alla hurtbullar i mitt Instagram-flöde vars stoltserande löpprestationer retar gallfeber på mig. Nästa vår säger jag bara – då jävlar!

Foto Beata Holmgren

Bildanekdot: När vi plåtade de här bilderna var jag gravid i vecka 12. Jag försökte dölja det så gott det gick men tyckte det syntes så tydligt när jag väl fick se bilderna – brösten fick knappt plats i träningslinnet och byxorna kändes så obekväma. Bara att springa den korta sträckan om och om igen till bilderna gjorde mig mer anfådd än en halvmara. Jag minns att jag blev så paff – trodde inte konditionen skulle påverkas så tidigt.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!