Jag fick nog en liten överdos av löpning i våras när jag tränade inför min halvmara och har i princip inte sprungit sedan dess. Att löpning är en dagsform och kondition en färskvara blev jag påmind om imorse när jag gav mig ut på en liten löptur.

Min plan var att springa en kort men snabb runda på 4-5 km.

Med grym musik i lurarna och morgonsol över Djurgården var jag riktigt peppad och drog med mig Marcus ut. Jag kände att vi kom in i ett snabbt och bra tempo och benen bara sprang på. Ändå tills min Nike Running-app uppdaterade mig efter 1 km och berättade att vi höll ett tempo på 6.45 per km, alltså mycket långsammare än jag inbillade mig. Det som kändes så bra och snabbt var mer än en minut långsammare än genomsnittstempot jag sprang 2,1 mil i april.

Det som kändes så bra föll helt när jag fick höra min hastighet och jag blev helt ofokuserad och distraherad. All självkänsla försvann och varje steg blev bara tyngre och tyngre, trots att tempot faktiskt ökade på slutet.

Såhär i efterhand inser jag hur löjligt det är och jag skäms nästan över att jag lät mig påverkas av en sådan liten sak. Att jag lät en app avgöra om min insats var bra eller inte. Samtidigt känner jag att det var viktigt att dela med mig av detta då det säkert finns flera som känner igen sig, speciellt om man precis kommit igång med träningen efter semestern eller kanske testar en ny sport.

Låt inte dessa hjärnspöken styra din självkänsla.

Jag gav ju mig ändå ut och sprang en härlig runda, det borde väl vara det viktigaste? Varje runda måste kanske inte vara rekordrundan och det behöver inte alltid handla om snabbat, bäst och längst. Var inte för hård mot dig själv, träning ska ju vara lustfylld, rolig och kravlös!

Imorgon blir det nya tag men då lämnar jag mobilen och pulsklockan hemma på löprundan. Då lyssnar jag på kroppen och ska njuta av varenda litet steg, oavsett hastighet och distans.