Läste det här inlägget på Elsas blogg och fick gåshud.

Kände igen mig i varenda ord, skulle lika gärna kunnat vara jag som skrev det. Känslan av att aldrig räcka till som mamma och förälder tror jag varken jag eller Elsa är ensamma om. Man vill göra alla rätt och finnas där hela tiden. Men att samtidigt dribbla någon slags karriär som frilans och egenföretagare med en liten bebis i famnen, det är tufft. Satan vad tufft det är.

Många frågar ofta hur jag får ihop det. Jag brukar halvskratta och säga att jag inte får det. Det är aldrig någon som vet om jag riktigt menar allvar eller inte. Knappt jag själv om jag ska vara ärlig.

Jag tänker ofta på hur det vore att faktiskt vara helt ledig. Så som det är ”meningen” att man ska vara. Strunta i allt och slippa det där dåliga samvetet som placerat sig som en hjälm över huvudet. Passa på att vila när Lily vilar, slippa känna att det alltid finns något jag borde göra och kanske tillåta mig att ha seriemarathon på kvällarna.

Och läsa. Som jag drömmer om att läsa en bok, en bok som inte är Pippi Långstrump.

Ofta är det först på kvällen jag har tid att uppdatera bloggen, svara på kommentarer och gå igenom mailen. Bloggen är ju ett tidskrävande jobb (som jag ändå älskar!) och jag vill liksom känna att jag håller en hög kvalité här, lyssnar till era önskemål och uppdaterar minst en gång om dagen.

Å andra sidan. Jag har ju ingenting annat att jämföra med.

Hade jag varit mammaledig med ett barn sedan tidigare hade jag kanske känt och agerat annorlunda nu. Men det här är liksom min vardag, det enda jag vet. Och jag älskar ändå kontrasten mellan mammaliv och att jobba, det skulle jag aldrig vilja vara utan.

Ibland önskar jag bara att jag inte satte så höga krav på mig själv. Att jag inte var tvungen att prestera precis hela tiden.

Det positiva i det hela är att Lily följt med mig i stort sett överallt sedan hon var några veckor gammal. Jag vill tro att det är därför hon är så nyfiken, social och älskar folk. Hon får så mycket uppmärksamhet och kärlek från alla håll och jag är övertygad om att det bara är positivt för henne. Det inte är helt optimalt alla dagar men jag är ändå tacksam över att jag har möjlighet att spendera mina dagar såhär. Att vara 100 % mammaledig är kanske inte för mig ändå.

Men det är aldrig enkelt. Aldrig.

Det går inte en vecka utan att jag undrar hur tusan jag ska få ihop det. Men på något sätt så får jag ju oftast det ändå.

Måndag och en ny jobbvecka väntar. Kanske är det första veckan efter semestern eller så njuter du av ledigheten ett litet tag till. Och på tal om det, hur känner ni när det är dags att dra igång efter sommaren igen?

Jag ska erkänna att jag gärna hade haft mer ledig tid med familjen. Det är så himla mysigt när vi kan hänga ihop alla tre hela dagarna. Det är liksom meningen att man ska vara tillsammans, Lily är gladare och mer harmonisk och man kan dela på allt och avlösa varandra. Ingenting blir liksom jobbigt på samma sätt.

Å andra sidan ser jag verkligen fram emot den här hösten och allt som är på gång. Jag känner mig utvilad och längtar verkligen till kontoret och att sätta igång med höstens alla projekt.

Jag kanske är lite naiv, men om man jobbar med något man verkligen trivs med och brinner för så har jag svårt att se att man har jobbångest. Och sommaren behöver ju inte vara slut bara för att jobbet drar igång igen. Man får liksom hitta små saker att se fram emot och se till att planera in lika mycket roligheter under hösten som under sommaren.

Berätta, har ni jobbångest eller är ni taggade på hösten?

Ida, Iman och jag. Världens bästa gäng!