Vad tycker ni om Lilys senaste vrålål? Japp, jag har alltså gått och blivit med springvagn. Insåg att det enklaste sättet att komma igång med löpningen är att byta ut mina barnvagnspromenader till löpturer. Lilys sover alltid som bäst i vagnen på dagen och jag kan träna under tiden – win win.

Jag fick frågan på Instagram om jag inte kunde recensera vagnen och visst kan jag det, men först måste vi ha lite fler kilometer (eller mil) tillsammans. Vi håller fortfarande på att lära känna varandra, jag och min runner. Det är verkligen en helt ny sak att springa med vagnen, speciellt när man är van vid att kunna svänga framhjulen enkelt och snabbt. Och så mycket tyngre än jag trott eller så är det bara jag som är svag, haha.

Men jag måste ändå nämna den absolut främsta fördelen, nämligen att det bara är underredet på vagnen som är nytt och utgör själva ”springdelen”, annars är det vår vanliga vagn man klickar på. Så himla bra eftersom Lily älskar sin vagn och känner sig hemma där. Och jag slipper lära mig en massan nya funktioner eller testa hur hon ska sitta – bara att tuta och köra.

Åh, jag har inte kommit igång med löpningen riktigt än. Jag tog mitt riktiga premiärpass i Thailand på stranden och det var helt magiskt. Därefter körde jag en del intervaller på löpband men sen kom jag liksom helt av mig.

Löpning är ju rätt vidrigt till en början men när man väl kommit in i det finns det knappt någon bättre känsla än att rusa fram med vinden i håret. Ska nog köra lite extra fokus på löpning här under sommaren, så enkelt och lättillgängligt. Vad säger ni, någon som är med mig?

Top, Röhnisch (världens bästa). Shorts, Zara (sportkollektion).

Läs också!

Mammaträning på semestern >>

Jag har sådan otrolig längtan efter att springa. Jag dagdrömmer om att snöra på mig löparskorna, höja musiken i lurarna och bara ge mig ut och springa. Känna pulsen stiga och svetten rinna tills jag är helt genomblöt. Den där totala känslan av frihet och lätthet följt av den stumma känslan av trötta och skakiga ben. Den vidriga känslan av blodsmak i munnen och det totala lyckoruset av endorfiner efteråt. Jag känner mig varken speciellt tung eller stor i min graviditet än men jag skulle ju ljuga om jag sa att smidig, snabb och lätt är ord jag numera identifierar mig med. Jag trodde jag skulle sakna mycket som gravid men att springa var nog det sista. Jag blänger ont på alla löpare som lätt susar förbi mig som om det vore helt självklart. Att få springa. Scrollar snabbt förbi alla hurtbullar i mitt Instagram-flöde vars stoltserande löpprestationer retar gallfeber på mig. Nästa vår säger jag bara – då jävlar!

Foto Beata Holmgren

Bildanekdot: När vi plåtade de här bilderna var jag gravid i vecka 12. Jag försökte dölja det så gott det gick men tyckte det syntes så tydligt när jag väl fick se bilderna – brösten fick knappt plats i träningslinnet och byxorna kändes så obekväma. Bara att springa den korta sträckan om och om igen till bilderna gjorde mig mer anfådd än en halvmara. Jag minns att jag blev så paff – trodde inte konditionen skulle påverkas så tidigt.