Åh vad jag saknar att träna. Att träna på riktigt! Helt på mina egna villkor, precis när jag vill och hur mycket jag vill. Jag saknar att känna mig stark, att känna mig snabb och att hela tiden veta att kroppen är med mig och ställer upp. Att jag och kroppen är ett team. Nu känner jag att jag mest sviker kroppen. Ryggen gör ont och jag tar inte hand om den som jag borde.

Det går att träna med en bebis, visst gör det. Men det är så satans svårt att hitta tid. Och ork. Motivationen finns, det är jag glad för. Fast ibland är det nästan värre. Ibland vore det nästan enklare om jag inte var en tränande person och liksom bara var nöjd med det. Men jag älskar ju kicken och energin träningen ger mig.

För ett tag sen hade jag så bra träningsflow och fick ihop 4-5 pass i veckan. Tyckte det kändes easy peasy att kombinera bebis med träning, förstod inte alls vad folk klagade över. Just nu känns det som en omöjlighet att hinna med något mer än cyklingen. Med Lily vaken nästan halva nätterna ligger jag så back på sömn och känner mig som en zombie när jag vaknar varje morgon. En rejäl dos pollenallergi på det gör inte saken bättre. Ja, jag vet att jag klagar och gnäller men ibland så måste man få göra det.

Men samtidigt är det bara jag själv som kan vända det, jag mår ju som bäst när jag tränar!

Från och med nästa vecka ska jag börja boka in träningen i kalendern som vilka jobbmöten som helst. Så de blir av. Ska boka in minst ett pass här och minst en dejt med den här bruden. Kanske även ska ge det här med Mini SATS ytterligare en chans. Jag känner peppen, ser (nästan!) ljuset i tunneln.

Mamas, är ni med mig? Kan vi inte peppa varandra? Hur tusan lyckas ni jonglerar ni mammaliv, träning och jobb?