Idag för exakt ett år sedan nådde jag den största milstolpen i min träningsresa när jag sprang mitt första halvmarathon. Ett lopp jag aldrig trodde att jag ens skulle anmäla mig (frivilligt!) till och dessutom genomföra. Jag kommer aldrig glömma känslan när jag sprang i mål och stannade klockan på en tid som jag faktiskt var riktigt nöjd med. Det blev några lopp efter det, bland annat Midnattsloppet, Bellmanstafetten och Tough Viking 15 km i höstas. Efter det har inte löpningen varit prio i min träning längre. Jag har egentligen aldrig varit någon löpartjej utan började springa väldigt sent, bara för något år sedan. Jag kommer nog alltid att ha en hatkärlek till intervaller och jag blir lätt uttråkad av att springa längre än 7-8 km. Men ändå så gör jag det.

Sluttiden på själva loppet eller en särskild placering är egentligen helt ointressant för mig. Mina ben är starka och min kondition bra, rent fysiskt vet jag att jag klarar av många utmaningar. Den viktigaste resan för mig är den mentala biten. Genom att förbereda mig väl och träna smart så jag slipper skador eller onödiga belastningar på kroppen. Det i sin tur gör att jag kan koppla bort all stress och prestationsångest och bara njuta av upplevelsen och tillåta mig själv att ha roligt.

Det är mitt mål och när jag uppnår det motiveras jag av att hitta nya utmaningar.

Många sitter och väntar på att träningsmotivationen ska komma över en natt men de kommer sitta och vänta förgäves. Motivationen är inget som kommer automatiskt bara för att det snart är strandsäsong eller genom för att man köpt ett svindyrt gymkort. Ifall man väntar med att göra saker tills man väl känner sig sugen kommer man aldrig att komma igång, oavsett vad det gäller. Det handlar om att bestämma sig och BARA GÖRA istället för att tänka att man ska göra det. Motivationen kommer först när man uppnår något man kämpat mot och det ger en självförtroende att ta sig an nästa utmaning.

Att övervinna mina hjärnspöken som säger att alla andra är bättre än mig, springer snabbare eller har tränat mer. Att fÃ¥ mig att inse att jag faktiskt klarar av mycket mer än jag vÃ¥gar tro och att ingen utmaning är för stor eller omöjlig bara jag bestämmer mig. Den mentala styrkan som faktiskt krävs för att genomföra ett 15 kilometers hinderlopp eller ett halvt marathon – DET är vad som driver mig.

Var hittar du din motivation och drivkraft?

Hur känns det egentligen att springa ett halvt marathon? Det är en fråga jag aldrig i min vildaste fantasi trodde att jag själv skulle kunna besvara. Ni är en del som är nyfikna på hur det kändes att springa loppet i lördags så jag tänkte beskriva upplevelsen lite mer i detalj.

◈ INNAN LOPPET ◈

Jag gick upp redan kl. 06.30 för att äta frukost i god tid sÃ¥ att den skulle hinna landa skönt i magen innan loppet. Gjorde en variant av min boveteyoghurt för att fÃ¥ i mig bra och lÃ¥ngsamma kolhydrater och ersatte hallonen mot proteinpulver. Därefter gick jag och la mig igen och försökte somna om vilket förstÃ¥s var helt omöjligt dÃ¥ nerverna började spöka… Försökte ändÃ¥ vila och ta det extremt lugnt för att inte göra av med onödig energi.

Både solglasögon och keps för att skydda mot solen och mina favorittights från Skins!

Min start var kl. 11:00 och eftersom loppet gick pÃ¥ DjurgÃ¥rden väldigt nära där vi bor sÃ¥ ville jag stanna hemma sÃ¥ länge jag kunde och bege mig bort till starten precis innan. Gick pÃ¥ toaletten ”bara en sista gÃ¥ng” sÃ¥där en tretusen gÃ¥nger innan jag slutligen gick ner mot starten. Laddade upp med BCAA (aminosyror) och insÃ¥g sÃ¥ fort jag kom ut i värmen att jag druckit alldeles för lite under morgonen.

◈ STARTEN ◈

Uppvärmningen var i full gÃ¥ng när jag hoppade rakt in i startfÃ¥llan. Rättade till hörlurarna, förberedda spellistan och tittade pÃ¥ klockan. 10:58. När som helst – när som helst! Helt plötsligt hör jag startskottet och hela gruppen jag stÃ¥r mitt i börjar jubla och heja pÃ¥. Inser lite halvt panikartat att de ivrigt hejar pÃ¥ det första startfältet – mitt startfält – som gett sig iväg. Kollar runt pÃ¥ tjejerna omkring mig som alla har fyrsiffriga startnummer och jag inser att jag, med siffran 173 pÃ¥ bröstet, har ställt mig i fel startfält. Åh, hjälpte ju inte nerverna direkt men jag försökte skaka av mig känslan att jag precis missat min start och Ã¥terfÃ¥ fullt fokus.

Klockan slår 11:05 och startskottet går. Så var vi iväg! Hade förberett en grym spellista kvällen innan som jag såg fram emot att ha som sällskap. Listan inleddes La Belle Epoque av Kent följt av Latch med Disclosure, mycket noga uträknat för att få en lugn och behaglig start. Ville inte ge mig ut för snabbt i början utan utmaningen var att hålla ett jämt och bra tempo hela distansen igenom. Efter drygt 2 km kollade jag pulsklockan och insåg att jag låg alldeles för högt och fick hålla tillbaka. Hade skrivit ut ett mellantidsarmband för att kunna komma i mål på exakt 2 timmar vilket innebar att jag skulle hålla en snitthastighet på 5:41 per km.

Efter några mellantider insåg jag att jag sprang något snabbare än jag planerat men jag höll ett väldigt jämnt tempo så det kändes tryggt och bra. Grym musik, bra stämning och oslagbart vacker bana! Jag fick syn på den första farthållaren (personer som springer med flaggor på ryggen som man kan haka på för ett uppnå den tiden) och ser till min förvåning att det står 1:50 på hennes flagga! Trodde aldrig jag höll så bra tempo men det kändes lagom att springa jämte henne så jag fortsatte.

◈ HALVVÄGS ◈

Banan var dragen två varv runt Södra Djurgården, det första varvet var 9 km och det andra var 12 km då det innebar en extra liten omväg mot målområdet. Efter mitt första varv såg jag Marcus som ivrigt och glatt hejade på! Det gav mig extra energi vilket gjorde att jag sprang den nionde kilometern på 5:13 vilket var min snabbaste km! Första milen och upp mot 11-12 km kändes riktigt bra, benen var snabba och konditionen på topp!

Framåt 15-16 km var det riktigt tungt och sanslöst varmt. Hade inte stannat vid en enda vätskekontroll vilket säkert var riktigt dumt med tanke på hettan. Farthållaren på 1:50 sprang ifrån mig och jag kunde inte hålla samma tempo längre. Vågade inte stanna av rädslan att inte komma igång igen så jag bara sprang på. Framåt 16-17 km haffade jag en energibar i farten vid en kontroll som jag försiktigt tuggade i mig medans jag sprang. Den gav mig lite extra ork att dra på och km 19 var, till min stora förvåning, min näst snabbaste!

◈ MÅLGÅNG ◈

De sista tvÃ¥ km sprang jag pÃ¥ ren vilja, dÃ¥ var det huvudet och inte benen som tog täten. Skylten för km 20 var uppe pÃ¥ en backe och när mÃ¥nga började gÃ¥ insÃ¥g att jag var tvungen att ruscha upp för backen för att inte mentalt ge upp. Beyoncé peppade mig i lurarna och raderna ”Who run this world? GIRLS!” tog mig uppför backen. Den sista kilometern kändes som den längsta av alla men när väl sÃ¥g mÃ¥let framför mig stängde jag av musiken och lät publikens jubel och positiva hejande ta mig över mÃ¥llinjen och rakt in i famnen pÃ¥ Marcus. Kollade klockan som stannade pÃ¥ 1:58 – jag var under tvÃ¥ timmar!!

Lyckan av att vara i mål var helt obeskrivlig! I did it!

Solen tog visst, titta bara på märket på armen från min mobilficka!

◈ EFTER LOPPET ◈

Efter målgång var jag helt tom. Märkte att jag tappat känseln i två tår och att min mobilficka på armen hade gett stora skavsår. Kunde knappt få i mig vatten eller säga ett ord. En trötthet som jag knappt upplevt tog över och jag var helt i ett chockartat vakuum. Vi promenerade lugnt hemåt där jag la mig på sängen och somnade direkt. Efter lite mat och en kall dusch några timmar senare var jag på benen och firades med bubbel och pizza (ja, ibland så får man).

Lördagen den 26 april 2014 är en dag jag alltid kommer att minnas.

För två år sen hade jag aldrig sprungit mer än 5 km. Då stannade jag alltid efter 2 km och gick innan jag kunde fortsätta. Jag har aldrig tränat någon typ av kondition och aldrig varit det minsta intresserad av löpning. För ganska exakt ett år sedan började jag med intervallträning vilket var rent ut sagt fruktansvärt då jag insåg vilken dålig kondition jag verkligen var i. I somras gav jag mig tusan på att jag skulle springa milen innan jag åkte på semester och samma morgon vi flög till Grekland i juli så sprang jag Kungsholmen runt!

Jag är stolt över min prestation och imponerad av vad min kropp klarar av. Jag har lärt mig att ingenting är omöjligt och med rätt träning, inställning och mål så klarar man betydligt mer än vad man tror! Sätt upp mål och våga sikta högre än ni tror att ni klarar av. Helt plötsligt är ni där ni knappt vågat drömma om och tänk då vilka möjligheter som väntar. Just do it!

Min stora kärlek, bästa vän och ständiga stöttepelare!

Alltså vilken känsla, vilken kick! Mitt livs första halvmaraton och jag tog mig i mål på 1:58. Sjukt nöjd!

Var helt slut efteråt och somnade direkt när jag kom hem. Sen har jag blivit bortskämd med god mat och bubbel. Tusen tack för all pepp och fina ord! Mer bilder kommer imorgon!