Idag för exakt ett år sedan nådde jag den största milstolpen i min träningsresa när jag sprang mitt första halvmarathon. Ett lopp jag aldrig trodde att jag ens skulle anmäla mig (frivilligt!) till och dessutom genomföra. Jag kommer aldrig glömma känslan när jag sprang i mål och stannade klockan på en tid som jag faktiskt var riktigt nöjd med. Det blev några lopp efter det, bland annat Midnattsloppet, Bellmanstafetten och Tough Viking 15 km i höstas. Efter det har inte löpningen varit prio i min träning längre. Jag har egentligen aldrig varit någon löpartjej utan började springa väldigt sent, bara för något år sedan. Jag kommer nog alltid att ha en hatkärlek till intervaller och jag blir lätt uttråkad av att springa längre än 7-8 km. Men ändå så gör jag det.
Sluttiden på själva loppet eller en särskild placering är egentligen helt ointressant för mig. Mina ben är starka och min kondition bra, rent fysiskt vet jag att jag klarar av många utmaningar. Den viktigaste resan för mig är den mentala biten. Genom att förbereda mig väl och träna smart så jag slipper skador eller onödiga belastningar på kroppen. Det i sin tur gör att jag kan koppla bort all stress och prestationsångest och bara njuta av upplevelsen och tillåta mig själv att ha roligt.
Det är mitt mål och när jag uppnår det motiveras jag av att hitta nya utmaningar.
Många sitter och väntar på att träningsmotivationen ska komma över en natt men de kommer sitta och vänta förgäves. Motivationen är inget som kommer automatiskt bara för att det snart är strandsäsong eller genom för att man köpt ett svindyrt gymkort. Ifall man väntar med att göra saker tills man väl känner sig sugen kommer man aldrig att komma igång, oavsett vad det gäller. Det handlar om att bestämma sig och BARA GÖRA istället för att tänka att man ska göra det. Motivationen kommer först när man uppnår något man kämpat mot och det ger en självförtroende att ta sig an nästa utmaning.
Att övervinna mina hjärnspöken som säger att alla andra är bättre än mig, springer snabbare eller har tränat mer. Att få mig att inse att jag faktiskt klarar av mycket mer än jag vågar tro och att ingen utmaning är för stor eller omöjlig bara jag bestämmer mig. Den mentala styrkan som faktiskt krävs för att genomföra ett 15 kilometers hinderlopp eller ett halvt marathon – DET är vad som driver mig.
Var hittar du din motivation och drivkraft?
Jag motiveras av känslan efter att jag utfört ngt jag aldrig trodde jag kunde. I höstas sprang jag min första halvmara. Trodde jag aldrig att jag skulle ger mig på. Kändes nöjd med det, också på en förvånansvärt bra tid för mig själv. Idag anmälde jag mig till Lidingöloppet. Skräckblandad förtjusning, men vet att känslan av att klara det är värt allt. Jag har insett att min nyckel till att boosta mig själv i andra situationer, jobb osv. lättast görs genom att övervinna en fysisk utmaning. Så glad att jag upptäckt det här hos mig nu, och inte senare i livet. Det har öppnat helt nya dörrar.