Hej Anja. Först – tack för en inspirerande blogg! Och vad spännande med en bäbis!
Jag fick också nyligen veta att jag är gravid och vill därför lyfta ett ämne/tema som jag tycker det talas väldigt lite om – pga av att det kanske är lite tabu att ta upp kanske – men som jag gissar att många tjejer tänker på. Det är känslor som dyker upp kring kost, träning och kropp kopplat till graviditet. Jag ska försöka förtydliga vad jag menar. Även om jag är superglad över min graviditet och inte vill något annat i världen så kommer samtidigt (förutom allt det är att oroa sig kring barnet) tankar kring vad som ska hända med min kropp och hur den kommer att förändras. Jag är en tjej som älskar att träna och känna mig stark och nu när jag vet att kroppen KOMMER att förändras så kan jag också känna att det är lite läskigt. Det känns nästan egoistiskt/ytligt att tänka sådana tankar, men ändå så är det tankar som dyker upp hos mig och jag kanske inte är ensam om det… Vi lever ju i en galen tid av ”perfekta ideal”. Så det här inlägget är helt enkelt ett förslag på ett blogginlägg om tankar kring graviditet och kroppen, när man är van att träna mycket och sedan inte kan det. Hälsningar/Emelie
Jag fick en kommentar från en läsare som jag vill lyfta här i bloggen. Jag känner igen mig så mycket i det Emelie skriver och tänkte ventilera lite av mina känslor kring graviditeten.
Jag är så otroligt glad och tacksam över graviditeten. Det väntar en otroligt spännande resa framför oss och jag och M kunde inte varit lyckligare. Men det är inte alltid en dans på rosor. Jag svävar inte på rosa små fluffiga moln eller fullkomligt njuter av att vara gravid exakt varenda minut på dygnet. Ytligt eller inte, men det är skrämmande att veta att kroppen ska förändras och det är sjukt läskigt att bara släppa kontrollen och åka med.
Det går inte att komma ifrån att vi lever i ett samhälle med extrema ideal och höga krav på hur man ska se ut, framförallt som kvinna. Och kanske extra mycket i denna träningshetsiga värld som jag stundtals befinner mig i. Det som slagit med mest är att när man väl blir gravid ska alla helt plötsligt dela med sig av sin egen graviditet och jämföra vikt, matvanor samt tar sig friheten att kommentera din kropp. Helt plötsligt öppnas en ny värld av stress och press där alla helt fritt pratar om vikt, hur du ska äta, vad du absolut inte ska äta och du får lära dig att bristningar är din största skräck.
Att magen skulle växa var jag beredd på och tanken på att det faktiskt lever en liten människa där inne är helt otrolig. Men det innebär samtidigt att min kropp förändrats ganska mycket på väldigt kort tid och helt plötsligt känner jag knappt igen mig. Från en dag till en annan sitter inga kläder bra längre och allting skär in på obekväma ställen. Ibland är det mysigt och ibland är det lite knäckande.
Den mentala omställningen och alla känslor som kommer med det är nog omöjlig att förbereda sig inför. Precis som alltid annars kan livet svänga lite upp och ner och en dålig dag eller fel kommentar kan kännas lite extra just under graviditeten när alla hormoner lever loppan.
Det är inte bara det som syns utåt utan ens självkänsla och hur man känner sig. Kanske lite extra mycket om man är en person som är van att leva ett aktivt liv och äta hälsosamt. Jag har haft jätteproblem med aptiten under graviditeten och haft väldigt svårt för all typ av fisk, bönor, linser och en del grönsaker. Och ni som hängt med här ett tag vet ju att det är just är alla dessa saker som jag dagligen äter annars. För mig som dessutom jobbar med kost och hälsa dagligen har detta varit väldigt tufft. Jag har tappat aptiten helt och vill helst bara äta mackor med ost och köttbullar med lingonsylt. Ja, ni läste rätt – köttbullar. Och ja, jag som annars är vegetarian.
Jag försöker hålla mig till min grundtanke när det kommer till mat och fortsätta äta sådant som är bra för min kropp. Ibland blir det spenat och gröna smoothies och ibland blir det köttbullar med potatis. Jag vill ge min kropp och lilla bebisen maximalt med näring men jag stressar inte upp mig över en macka hit eller dit.
Och det här med träning då?
Det är mycket som händer med kroppen under en graviditet och jag blev förvånad hur snabbt min kondition försämrades och hur snabbt jag kände yrsel och trötthet. Detta trodde jag skulle komma lång senare i graviditeten, när magen blivit stor och jag gått upp massa i vikt. Men redan precis i början av graviditeten sker stora förändringar som påverkar kroppen mycket mer än jag faktiskt var beredd på. Ämnesomsättningen ökar, pulsen stiger, kroppen pumpar mer blod och hormonet relaxin utsöndras i kroppen. Jag kände stor press i början att hålla igång träningen och tänkte naivt att jag inte skulle låta en graviditet hindra mig från att träna som vanligt.
Det var inte förrän min kloka vän och PT Fannie pratade med mig som det faktiskt sjönk in. Fannie fick mig att inse att mitt mål de kommande månaderna är att fokusera på bibehålla det jag tränat upp tidigare. Jag ska inte sträva efter att förbättra mig, bli starkare, snabbare eller pusha mina gränser – inte under en graviditet. Kroppen har fullt upp med att skapa ett liv, nu är mitt fokus att ge min kropp de bästa förutsättningar och det gör jag genom att hålla igång samtidigt som jag lyssnar på kroppen.
Mitt tips är att hålla igång med liknande träning man gjort tidigare. Är man osäker skulle jag rekommendera att prata med en duktig PT som är utbildad inom gravidträning, det har hjälp mig så mycket.
De första 22 veckorna har jag nu tränat gravidyoga, BE.CORE samt PT-pass med Fannie där vi fokuserat på att stärka upp ben, rumpa och rygg. Jag har turen att än så länge må väldigt bra rent fysiskt och även om jag är trött vissa dagar känner jag mig fortfarande stark i kroppen och orkar hålla igång med träningen regelbundet. Vissa veckor har jag tränat 4-5 pass och det har känts jättebra! Andra veckor har jag varit så trött att jag knappt kunnat klä på mig och då har jag tagit det lugnare. Som min vän Sofia sa till mig – ibland mår man bra och ibland har man dagar då man bara vill ligga på soffan och äta kexchoklad. Då är det helt okej!
Hur går era tankar? Ni får jättegärna dela med er av er egna erfarenheter eller tankar kring det här med graviditet, tror det är många förutom jag och Emelie som skulle uppskatta det.
