Hur känns det egentligen att springa ett halvt marathon? Det är en fråga jag aldrig i min vildaste fantasi trodde att jag själv skulle kunna besvara. Ni är en del som är nyfikna på hur det kändes att springa loppet i lördags så jag tänkte beskriva upplevelsen lite mer i detalj.

◈ INNAN LOPPET ◈

Jag gick upp redan kl. 06.30 för att äta frukost i god tid så att den skulle hinna landa skönt i magen innan loppet. Gjorde en variant av min boveteyoghurt för att få i mig bra och långsamma kolhydrater och ersatte hallonen mot proteinpulver. Därefter gick jag och la mig igen och försökte somna om vilket förstås var helt omöjligt då nerverna började spöka… Försökte ändå vila och ta det extremt lugnt för att inte göra av med onödig energi.

Både solglasögon och keps för att skydda mot solen och mina favorittights från Skins!

Min start var kl. 11:00 och eftersom loppet gick på Djurgården väldigt nära där vi bor så ville jag stanna hemma så länge jag kunde och bege mig bort till starten precis innan. Gick på toaletten ”bara en sista gång” sådär en tretusen gånger innan jag slutligen gick ner mot starten. Laddade upp med BCAA (aminosyror) och insåg så fort jag kom ut i värmen att jag druckit alldeles för lite under morgonen.

◈ STARTEN ◈

Uppvärmningen var i full gång när jag hoppade rakt in i startfållan. Rättade till hörlurarna, förberedda spellistan och tittade på klockan. 10:58. När som helst – när som helst! Helt plötsligt hör jag startskottet och hela gruppen jag står mitt i börjar jubla och heja på. Inser lite halvt panikartat att de ivrigt hejar på det första startfältet – mitt startfält – som gett sig iväg. Kollar runt på tjejerna omkring mig som alla har fyrsiffriga startnummer och jag inser att jag, med siffran 173 på bröstet, har ställt mig i fel startfält. Åh, hjälpte ju inte nerverna direkt men jag försökte skaka av mig känslan att jag precis missat min start och återfå fullt fokus.

Klockan slår 11:05 och startskottet går. Så var vi iväg! Hade förberett en grym spellista kvällen innan som jag såg fram emot att ha som sällskap. Listan inleddes La Belle Epoque av Kent följt av Latch med Disclosure, mycket noga uträknat för att få en lugn och behaglig start. Ville inte ge mig ut för snabbt i början utan utmaningen var att hålla ett jämt och bra tempo hela distansen igenom. Efter drygt 2 km kollade jag pulsklockan och insåg att jag låg alldeles för högt och fick hålla tillbaka. Hade skrivit ut ett mellantidsarmband för att kunna komma i mål på exakt 2 timmar vilket innebar att jag skulle hålla en snitthastighet på 5:41 per km.

Efter några mellantider insåg jag att jag sprang något snabbare än jag planerat men jag höll ett väldigt jämnt tempo så det kändes tryggt och bra. Grym musik, bra stämning och oslagbart vacker bana! Jag fick syn på den första farthållaren (personer som springer med flaggor på ryggen som man kan haka på för ett uppnå den tiden) och ser till min förvåning att det står 1:50 på hennes flagga! Trodde aldrig jag höll så bra tempo men det kändes lagom att springa jämte henne så jag fortsatte.

◈ HALVVÄGS ◈

Banan var dragen två varv runt Södra Djurgården, det första varvet var 9 km och det andra var 12 km då det innebar en extra liten omväg mot målområdet. Efter mitt första varv såg jag Marcus som ivrigt och glatt hejade på! Det gav mig extra energi vilket gjorde att jag sprang den nionde kilometern på 5:13 vilket var min snabbaste km! Första milen och upp mot 11-12 km kändes riktigt bra, benen var snabba och konditionen på topp!

Framåt 15-16 km var det riktigt tungt och sanslöst varmt. Hade inte stannat vid en enda vätskekontroll vilket säkert var riktigt dumt med tanke på hettan. Farthållaren på 1:50 sprang ifrån mig och jag kunde inte hålla samma tempo längre. Vågade inte stanna av rädslan att inte komma igång igen så jag bara sprang på. Framåt 16-17 km haffade jag en energibar i farten vid en kontroll som jag försiktigt tuggade i mig medans jag sprang. Den gav mig lite extra ork att dra på och km 19 var, till min stora förvåning, min näst snabbaste!

◈ MÅLGÅNG ◈

De sista två km sprang jag på ren vilja, då var det huvudet och inte benen som tog täten. Skylten för km 20 var uppe på en backe och när många började gå insåg att jag var tvungen att ruscha upp för backen för att inte mentalt ge upp. Beyoncé peppade mig i lurarna och raderna ”Who run this world? GIRLS!” tog mig uppför backen. Den sista kilometern kändes som den längsta av alla men när väl såg målet framför mig stängde jag av musiken och lät publikens jubel och positiva hejande ta mig över mållinjen och rakt in i famnen på Marcus. Kollade klockan som stannade på 1:58 – jag var under två timmar!!

Lyckan av att vara i mål var helt obeskrivlig! I did it!

Solen tog visst, titta bara på märket på armen från min mobilficka!

◈ EFTER LOPPET ◈

Efter målgång var jag helt tom. Märkte att jag tappat känseln i två tår och att min mobilficka på armen hade gett stora skavsår. Kunde knappt få i mig vatten eller säga ett ord. En trötthet som jag knappt upplevt tog över och jag var helt i ett chockartat vakuum. Vi promenerade lugnt hemåt där jag la mig på sängen och somnade direkt. Efter lite mat och en kall dusch några timmar senare var jag på benen och firades med bubbel och pizza (ja, ibland så får man).

Lördagen den 26 april 2014 är en dag jag alltid kommer att minnas.

För två år sen hade jag aldrig sprungit mer än 5 km. Då stannade jag alltid efter 2 km och gick innan jag kunde fortsätta. Jag har aldrig tränat någon typ av kondition och aldrig varit det minsta intresserad av löpning. För ganska exakt ett år sedan började jag med intervallträning vilket var rent ut sagt fruktansvärt då jag insåg vilken dålig kondition jag verkligen var i. I somras gav jag mig tusan på att jag skulle springa milen innan jag åkte på semester och samma morgon vi flög till Grekland i juli så sprang jag Kungsholmen runt!

Jag är stolt över min prestation och imponerad av vad min kropp klarar av. Jag har lärt mig att ingenting är omöjligt och med rätt träning, inställning och mål så klarar man betydligt mer än vad man tror! Sätt upp mål och våga sikta högre än ni tror att ni klarar av. Helt plötsligt är ni där ni knappt vågat drömma om och tänk då vilka möjligheter som väntar. Just do it!

Min stora kärlek, bästa vän och ständiga stöttepelare!