Jag får gåshud av att kolla på den här bilden! Genuin lycka och sååå lättnade över att vara i mål på Tough Viking 2014!!
Åh, jag har knappt hunnit smälta helgens upplevelse eller räkna alla blåmärken och skrapsår än. Kroppen må vara öm och trött men det var det värt för det här var något av det roligaste jag gjort! Trodde verkligen det skulle vara vidrigare än det var men det var så mycket glädje, skratt och pepp längs hela loppet att jag knappt märkte att vi sprang. Vi höll ett behagligt tempo och trots 15 kilometer kändes löpningen nästan som återhämtning och en skön paus mellan de 27 hinderna.
Bäst: Vårt lag som hade så kul och kämpade tillsammans varje meter av banan.
Värst: Elhindret. 10 000 volt. Rakt genom kroppen. Vidrigt!
Oväntat: Kustjägarna var inte alls så farligt som jag fruktat för utan riktigt roligt!
Förberedelser: Jag tränade på som vanligt veckorna innan loppet med intervaller, kampsportsfys och styrketräning med fokus på ben. Jag blir lätt stel i benen så jag tog en liten lätt jogg på 2 km två dagar innan loppet mest för att hålla benen mjuka och varma, men annars vilade jag från övrig träning två dagar innan.
Mat: För min del handlar förberedelser lika mycket om mat och vila som träning. Hela veckan åt jag lite extra och var noggrann med långsamma kolhydrater till lunch och bra fördelning av protein, fett och grönsaker. Jag är försiktig med att testa något nytt och skulle aldrig äta något min kropp inte är van vid just inför ett lopp. 3 timmar innan loppet åt jag en chiapudding och två ägg, sen drack jag lite BCAA innan start. Jag äter aldrig tätare inpå starten än så då jag inte vill vara för mätt utan känna mig lätt och snabb när jag springer.
Bjuder på en ett bildregn från loppet här!
Ready, set, GO! Farligt taggade innan starten, stämningen var på topp och vår uppvärmning kan beskrivas som en blandning mellan glädjehopp, dans och nervösa skrik.
Team Kampsportslabbet represent! Vi fick ett avhopp i vårt lag dagen innan och Marcus bestämde sig under fredagskvällen att hoppa in och ta platsen, haha. Vi andra hade laddat och förberett oss flera månader och han fick knappt 12 timmar på sig. Det är strongt!
Direkt efter starten kom första hindret som var eld, dvs. hoppa över brinnande höbalar. Ganska hetsigt i början med mycket folk men ett enkelt hinder att ta sig igenom. Andades in en del rök men värre än så var det inte.
När vi precis lyckats hämta andan efter elden väntade de här söta små killarna uppe på en backe och vi sprang rakt in i hinder nummer 2 – Pain. Här tappade vi lite fart till klungan framför och speedade på för att inte hamna själva och vara helt utlämnade. Två stora killar gav sig på Mathilda men jag sprang precis bakom henne och lyckades ta mig igenom utan att bli träffad.
Däremellan var det en del löpning i skogen med två kryphinder innan vi kom ut på fältet igen. Vi sprang hela banan tillsammans och hjälptes åt vid alla hinder, det var det som gjorde loppet så himla roligt!
Detta var nog banans vanligaste hinder – ta sig upp och ner i en container – för att sedan ta sig ur den på andra sidan. Ganska enkelt, bara lite armstyrka och adrenalin som krävdes.
Här gällde det att klättra över nätet och visst ser det ganska enkelt ut. Men när en hel flock människor samtidigt försöker ta sig över svajade nätet något enormt och det var svårt att hålla sig kvar.
Ännu ett hinder som gick ut på att klättra över en vägg. Grymt att vi hade Marcus med i laget som enkelt hivade upp oss, en riktig topprekytering!
Ett av hinderna gick ut på att bära stockar runt en markerad yta. Det fanns stockar i olika storlekar så detta var också ett ganska enkelt hinder, man blev rätt varm och skön i kroppen efter några iskalla vattenhinder dessförinnan.
Men värmen var inte långvarig för snart var det dags för vad jag trodde skulle vara banans värsta hinder – Kustjägarna.
Det var i alla fall banans längsta hinder som först gick ut på att gå i det leriga vattnet, ta sig upp på båten, hoppa i vattnet på andra sidan för att sedan simma cirka 100 meter runt vassen tills man kom inåt land igen. Då skulle man ta sig genom lera, över stockar och sedan ner i det smutsiga vattnet igen. Några iskalla dyk under kanoter i vattnet och sedan var vi uppe på land igen. Jag hade verkligen fruktat för detta hindret och var rädd att inte klara av det då straffet bestod av 100 armhävningar. Men det var till och med riktigt roligt och endorfinkicken när det hindret var avklarat var helt enorm! Då hade vi bara 2 km till mål och kroppen kändes helt plötsligt lätt igen!
De här såg så enkla ut men när alla var så hala och blöta efter alla vattenhinder var containrarna svinhala så det var nästan omöjligt att få grepp.
Sen väntade banans absolut värsta hinder!! Jag kan erkänna att jag fortfarande ryser av obehag i hela kroppen när jag tittar på dessa bilderna. Trådarna som hänger ner ger elstötar med 10 000 volt. Behöver jag säga mer? Jag hade ingen aning om hur starkt det skulle kännas men alla hade sagt att man skulle skydda ansiktet så jag sprang med händerna i luften framför ansiktet.
Sekunderna efter den här bilden togs ligger jag totalt knockad i leran på marken och undrar vad tusan som precis hände. Jag fick en rejäl stöt på axeln som gjorde att jag helt tappade greppet och föll pladask. Det var så sjukt obehagligt, blev så chockad! Only way is up – jag reste mig och sprang igenom hindret och hann bli träffad en eller två gånger till innan jag äntligen var igenom. Riktigt vidrigt och jag skulle aldrig vilja uppleva det igen!
Precis när Marcus trodde han klarat sig igenom hindret träffades han av en stöt i nacken. Den här bilden talar för sig själv.
Aldrig varit så lycklig av att se dessa vackra människor väntandes efter hindret. Vi hann med några kramar och glädjeskutt innan vi tillsammans korsade mållinjen.
Känslan av att genomföra loppet tillsammans med några av mina närmaste vänner är obeskrivlig. Jag vet att dessa personer på riktigt går över eld, dyker i iskallt vatten och springer genom elektricitet tillsammans med mig.
Bilder lånade från Tough Viking.