Jag har sådan otrolig längtan efter att springa. Jag dagdrömmer om att snöra på mig löparskorna, höja musiken i lurarna och bara ge mig ut och springa. Känna pulsen stiga och svetten rinna tills jag är helt genomblöt. Den där totala känslan av frihet och lätthet följt av den stumma känslan av trötta och skakiga ben. Den vidriga känslan av blodsmak i munnen och det totala lyckoruset av endorfiner efteråt. Jag känner mig varken speciellt tung eller stor i min graviditet än men jag skulle ju ljuga om jag sa att smidig, snabb och lätt är ord jag numera identifierar mig med. Jag trodde jag skulle sakna mycket som gravid men att springa var nog det sista. Jag blänger ont på alla löpare som lätt susar förbi mig som om det vore helt självklart. Att få springa. Scrollar snabbt förbi alla hurtbullar i mitt Instagram-flöde vars stoltserande löpprestationer retar gallfeber på mig. Nästa vår säger jag bara – då jävlar!

Foto Beata Holmgren

Bildanekdot: När vi plåtade de här bilderna var jag gravid i vecka 12. Jag försökte dölja det så gott det gick men tyckte det syntes så tydligt när jag väl fick se bilderna – brösten fick knappt plats i träningslinnet och byxorna kändes så obekväma. Bara att springa den korta sträckan om och om igen till bilderna gjorde mig mer anfådd än en halvmara. Jag minns att jag blev så paff – trodde inte konditionen skulle påverkas så tidigt.