Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

ANJA FORSNOR

MIN FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Natten till söndag vaknade jag med molande mensvärk. Smet upp, tog två värktabletter och lyckades somna om. När jag vaknade några timmar senare kunde jag liksom inte ta mig upp ur sängen, kände mig helt energilös och nästan lite deppig så jag låg kvar i sängen och kollade serier hela morgonen.

Marcus gick till affären vid lunchtid och när han kom tillbaka minns jag att jag sa till honom att den där mensvärken jag hade liksom kom och gick. Emellanåt högg det till och sedan släppte det helt… Han bara tittade på mig som det var helt självklart, haha. Först då förstod jag att det kanske kunde vara värkar och jag började klocka dem. Man har ju ingen aning om hur värkar ska kännas, jag tror jag väntade på någon ny annorlunda värk men detta var ju (för mig) precis som molande mensvärk.

Men, några timmar senare började värkarna komma mer regelbundet och göra mer ont. Jag ringde in till BB Sophia och när jag beskrev värkarna konstaterade barnmorskan att jag helt klart var i latensfasen och att det förmodligen skulle bli mer intensivt framåt kvällen. Hon sa att vi var välkomna in när vi ville men tyckte vi skulle stanna hemma så länge jag kände mig trygg hemma.

Tack gode gud! Min största oro inför förlossningen hade varit att vi skulle bli hänvisade till ett annat BB på grund av platsbrist så det var så skönt att veta att det fanns plats för oss när vi ville det. Än så länge var värkarna fullt hanterbara och eftersom vi bor några minuter från BB Sophia så ville jag gärna vara hemma så länge som möjligt.

Trots att jag hade värkar i stort sett hela eftermiddagen hade vi ändå det ganska mysigt hemma, hur konstigt det än låter. Visst, stundtals gjorde det jävligt ont men samtidigt var hela scenariot väldigt odramatiskt. Vi kollade lite på tv, pratade, jag försökte få i mig något att äta, vi packade klart våra väskor och insåg förväntansfullt att vi snart skulle åka in till BB – stunden vi fantiserat och pratat om i flera månader.

Några timmar senare kom värkarna tätt, vi klockade det till 2 minuters mellanrum och dessutom var de riktigt kraftiga. Jag kunde varken sitta eller ligga längre utan vankade av och an i lägenheten och jämrade mig. Marcus ringde efter taxi och klockan 18:45 kom vi in till BB Sophia.

Det var så lugnt och fridfullt när vi kom in på förlossningsrummet, svag belysning och lugn musik. Vi togs emot av barnmorskan Rebecka som var väldigt förtroendegivande vilket snabbt gjorde mig trygg. Det visade sig att jag var öppen 2 cm och barnmorskan bekräftade att mina värkar både var täta och kraftiga. Det kändes så skönt, skulle varit så jobbigt ifall ingenting hänt när jag haft ont i flera timmar.

Jag började med att ta ett bad och Marcus kom med chokladmjölk till mig. Det var nämligen det enda jag ville dricka dagarna innan förlossningen så han hade en hel väska med chokladmjölk med till mig, haha. Barnmorskan satte två akupunktur-nålar i handen på mig som skulle vara smärtlindrande men jag tror varken de gjorde till eller från. Till slut var det bara jobbigt att ha nålar i händerna så då tog vi bort dem.

Jag upplevde att värkarna avstannade något i badet så vi bestämde att jag skulle gå upp. Precis när jag gick upp blev jag akut illamående och började kräkas vilket var fullkomligt vidrigt. Två timmar in i förlossningen var det skiftbyte och då fick vi en ny barnmorska, Malin, som vi direkt klickade med.

De följande timmarna minns jag inte exakt i detalj men jag varierade mellan att gå runt, sitta på pilatesboll, förlossningspall och sen bada igen. Barnmorskan eller undersköterskan var hela tiden med oss på rummet vilket vad skönt, vi var aldrig ensamma mer än någon minut åt gången. När jag var öppen runt 5 cm började jag med lustgas vilket var så härligt! Jag tyckte att andningen blev så mycket lättare att fokusera på med hjälp av lustgasen, det var liksom jag och masken mot världen.

Det häftigaste av allt är att hur ont än själva värken gör så är det en så pass kort smärta. I värkvilan släppte allt och jag kände mig helt avslappnad och klar i huvudet, kunde vara med i samtalen och till och med skratta. Jag var så fascinerad över hur en sådan intensiv smärta bara kunde försvinna lika snabbt som den kom.

Klockan 01:31 gick plötsligt vattnet när huvudet trängde på och det kändes som en gigantisk vattenballong som sprack. Jag som i flera veckor varit rädd att vattnet plötsligt skulle gå när jag var på stan fick alltså vänta tills flera timmar in på förlossningen, haha. Efter det blev värkarna sjukt intensiva och jag kände verkligen hur bebisen roterade och skruvade sig neråt. Man kunde liksom se hela magen typ vrida sig.

Då säger barnmorskan att hon känner bebisens huvud och att det är nära. Varken jag eller Marcus fattade riktigt att vi var SÅ nära! Jag hade varit helt säker innan förlossningen att jag ville ha epidural så Marcus började prata om att jag skulle ha bedövning och frågade mig om jag inte skulle ta en epidural. Han blev nog lite nervös när han insåg att jag höll på att föda utan mer smärtlindring än lustgas, haha. Jag minns faktiskt inte exakt vad barnmorskan sa men antagligen var det säkert för sent att lägga en epidural. Oavsett vad kände jag att det hade gått så bra hittills och tyckte det var lika bra att köra på. Där och då var jag nog mer rädd för att sätta själva epiduralen än den kommande smärtan, jag kände liksom att jag hade ett bra flow.

I min journal står det att jag hade krystvärkar i 20 minuter och jag minns att de var riktigt vidriga, den värsta och konstigaste smärtan jag någonsin upplevt. På något sätt kändes det ändå som snabba 20 minuter och exakt en timme efter att vattnet gick, 02:31 så kom vår underbara lilla dotter. Barnmorskan lät mig själv ta upp henne i min famn vilket var så mäktigt!

När jag fick upp henne på mitt bröst stannade tiden och all smärta försvann. Jo, det var verkligen så. Hon slutade skrika och slog upp sina ögon och tittade på oss. Det är ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Jag minns att Marcus blev helt tårögd och började svamla en massa saker, själv kunde jag varken skratta eller gråta. Jag bara tittade på henne och var helt tagen av vad vi precis varit med om.

Vi stannade ytterligare två nätter i ett familjerum på BB Sophia och jag kan verkligen rekommendera alla i Stockholm att föda där. Wow vilket ställe och vilken fantastisk personal! Det kändes som att vi var de enda personerna där och vi blev så väl omhändertagna och uppassade under hela vistelsen.

Förlossningen tog ungefär 7,5 timme från det att vi kom in till BB Sophia. Jag upplevde att timmarna gick fort och kände aldrig någon rädsla eller att smärtan golvade mig. Trots att krystvärkarna var riktigt vidriga var smärtan ändå hanterbar och jag kände att min kropp visste exakt vad den skulle göra. Det är liksom skillnad när det är en ”positiv” smärta och man vet varför det gör ont, till skillnad på om man är skadad. Marcus var ett jättefint stöd och vi båda litade helt och hållet på vår barnmorska Malin. Jag minns att vi alla var helt euforiska efteråt och var överens om att det var en helt fantastiskt förlossning!

Jag har ju ingenting att jämföra med, men jag tror att de flesta kvinnor som vill ha barn har fantiserat om hur det kommer kännas att föda. Alla graviditeter och förlossningar är olika och jag vill verkligen inte provocera någon genom att försöka försköna det, jag förstår att man går igenom helt olika upplevelser. Men min förlossning var verkligen en häftig upplevelse, enbart otroligt positiv på alla sätt och vis, och jag känner att det är minst lika viktigt att dela med mig av det.

Jag är så ödmjuk och tacksam inför vad min kropp klarar av och vilken urkraft som finns inom en. Kvinnokroppen är helt fantastisk! Tack livet.

lily

Några minuter efter att Lily föddes.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
14kommentarer
  • Hej
    Vilken fin berättelse! Låter väldigt lik min egen första förlossning, fantastisk upplevelse!
    Trots det så våndas jag lite nu när jag är i vecka 38+6 och det närmar sig igen. Är väl för att jag nu VET vad som väntar 🙂
    Hur som så känner jag mig lite boostad efter din berättelse, så tack för det. Avslutar dagen med den och går och lägger mig i hopp om att lillfisen snart vill ut.

    Ha det gott!

    Josefin 2016-06-28 22:51:40
    Svara
    • Svar på Josefins kommentar.

      Tack! Och stort lycka till inför din andra förlossning, tänk det är verkligen det coolaste man kan vara med om. Även om det är läskigt och allt som hör därtill är jag så lyckligt lottad över att vara kvinna och få vara med om en så cool grej. Njut av er nya lillfis snart 🙂 Kram

      Anja Forsnor 2016-06-29 17:06:48
      Svara
  • Haha, låter jättecheesy, men blev faktiskt tårögd när jag läste detta. Antar att det är hormoner som spökar… Tycker det är underbart att du ville dela med dig, verkligen hjälpsamt! Jättestort grattis till lilltjejen och lycka till! <3

    Felicia 2015-12-03 14:12:22
    Svara
  • Vad kul att få läsa! Stort Grattis till Lily!

    Clara Edvinsson 2015-11-29 15:58:07 http://www.claraedvinsson.se
    Svara
  • Underbar berättelse! Är själv barnmorska och gravid i v38+3 och ser mycket fram emot att föda. Även om det självklart känns lite absurt att jag själv snart ska gå igenom det jag sett så många andra göra… Alla förlossningar är olika så det ska bli spännande att se hur det blir när min lilla tjej ska födas. Det enda jag säkert vet är att jag inte kommer veta hur jag kommer reagera eller hur det kommer bli. Gäller att släppa kontrollen och följa med kroppen. Låter som du gjorde det – imponerande! Starkt jobbat och stort grattis! Önskar jag får en förlossning i närheten av din.

    Julia 2015-11-28 11:53:35
    Svara
    • Svar på Julias kommentar.

      Grattis, så spännande! Måste vara speciellt som barnmorska när man verkligen är insatt i allt. Känner du att det gör dig mer säker och lugn eller tvärtom? För mig tyckte jag att kunskap gjorde mig lugnare. Kommer du föda på samma BB som du själv jobbar på? Åh du har en häftig upplevelse framför dig, önskar jag allt lycka till! Stor kram

      Anja Forsnor 2015-11-30 23:21:23
      Svara
  • Tack för att du delar med dig! Har alltid varit fascinerad av förlossningsberättelser, vill alltid höra om vänner och bekantas förlossningar (om de har lust att dela med sig alltså). Tyvärr kommer jag inte att kunna bära och föda mina eventuella barn eftersom jag har haft cancer, så nu tycker jag att det är extra häftigt att få föreställa mig hur det kan vara vid en förlossning. 🙂 Kram

    Emma 2015-11-26 11:12:40
    Svara
  • Åh gud tack för att du delar med dig! Jag tycker varken att det var avskräckande eller förskönande. Jag ska föda mitt första barn preliminärt i mitten av januari nästa år och håller på att förbereda mig mentalt inför förlossningen. Smärtan och omställningen är det jag processar och jag tror att jag kommit en bra bit, bring it on säger jag! Hur som helst, det hjälper verkligen att ta del av såna här berättelser, tack!

    Emelie 2015-11-25 16:22:50
    Svara
  • Tack för att du delar Anna! Som blivande mamma tycker jag det är skönt att få höra om både bra och lite jobbigare upplevelser. Nästan lättare nu att hantera att jag inte har en aning om vad som ska hända så då är det bara att åka med. Ingen idé att ev oroa sig i onödan ju. Har kanske glömt men gick ni profylax eller liknande innan? Hur förberedde du dig mentalt?

    Josefin 2015-11-25 15:19:09
    Svara
  • Det finaste jag läst på länge! <3 Jag vill också ha en liten bebis!

    Veronika 2015-11-25 13:02:18
    Svara
  • Underbart! Jag ryser, haha. Min historia var ganska liknande till en borjan forutom att nar vi kom in och mina varkar var 5 min emellan sa var jag inte ens 1 cm oppen! Det var som ett slag i ansiktet efter en hel dag av varkar. Var bara att aka hem och vandas lite till. Nar jag var 1 cm oppen manga manga timmar senare tog jag en epidural pa en gang. Jag var sa slut att jag behovde vila -sov i flera timmar och dom fick vacka mig nar det var dags haha. Forlossningen gick sen jattebra och jag hade inga problem med att krysta. Ogonblicket nar dom lade honom pa mitt brost ar det vackraste jag har varit med om. Ingenting existerade forutom jag och han da. Tack for att du fick mig att minnas.

    Eva 2015-11-25 12:52:29
    Svara
  • Tack för att du delade med dig. Det är så viktigt att förmedla positiva förlossningsberättelser. Tycker ibland att det frossas i katastrofförlossningar på bloggar, poddar m.m. Självklart är alla olika och vissa kvinnor har fruktansvärda upplevelser. Men de allra flesta har normala, komplikationsfria förlossningar. Jag hade som du bra upplevelser mina 2 förlossningar och kände också att kroppen fixar det här åt oss trots den vidriga smärtan.

    Anna 2015-11-25 10:22:19
    Svara
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Linn Herbertsson
Mode
Petra Tungården
Home
34 kvadrat
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Elin Johansson
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Emma Danielsson
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Fannie Redman